Objekt: M42 Orionnebulosan
Exponering: 1,5 timme
Fotograf: Johan Kärnfelt
Teleskop: GSO 16"
Kamera: Naked eye 7mm
Kommentar: Ända sedan före jul har jag planerat för en detaljstudie av Orionnebulosan, men vädret har som bekant inte samarbetat. Första riktigt fina kvällen inföll härom kvällen. Dessvärre var månen under uppseglande, så gränsmagnituden föll hastigt från 5.5 när jag började 20:30 till 5.0 när jag packade ihop vid 22-tiden. Väl medveten om att månen var på väg blev detta något av ett hastjobb (nåja, hastigare än vad jag hade tänkt mig iallafall). Obsen gjordes med 16" och 138x. Jag prövade också med både UHC- och OII-filter, men hade inte tid att fullfölja.
Alla som har försökt vet att M42 är svår att skissa: Dels är den stor och dels innehåller det ett överflöd av detaljer, många av dem ytterst ljussvaga. För att få lagom upplösning skissade jag över en hel A4. Innan jag gick ut förberedde jag skissen genom att kalkera det ljusaste fältstjärnorna från CdC (detta för att ha en rimlig chans att få till proportionerna rätt.
För att de svagaste partierna på skissen ska synas måste man måhända släcka ljuset. Det hjälper nog till om man är mörkeranpassad också :-).
Med så mycket tid vid okularet la jag märket till många detaljer som jag inte sett tidigare. En av dessa var den smala bryggan (Pons Schröteri) som sträcker sig över det mörka gapet (Sinus Magnus) till höger om Trapesstjärnorna. En annan var den ytterst svaga nebulosa (Regio Subnebulosa) som sträcker sig uppåt, ovanför det tre stjärnorna i 'monstrets' näbb(Rostrum). Att nebulosan liknas vid ett monster går tillbaka på John Herschel som beskrev M42 och hittade på de flesta namnen 1826. En tredje var en smal, lång nebulosa (Nebula oblongata) som löper parallellt med den undre snabeln (Proboscis minor).
Jag noterade också att det ljusa centralområdet, eller monstrets huvud (Frons) uppvisade ett sammelsurium av detaljer. Hade jag hunnit så hade det varit läge att göra en specialstudie under högre förstoring.
Skönt var det hur som helst att äntligen komma ut i mörkret igen. Hoppas att vädret tar sig lite framöver.
Är någon intresserad av att läsa mer om hur Orion-monstret fått sina kroppsdelar, så rekommenderas Joseph Ashbrooks suveräna "The astronomical scrapbook", kap 73 (tack Gustav för tipset). Herschels egen beskrivning finns här (s. 495f):
http://books.google.se/books?id=lIQhAQA ... &q&f=false
/Johan

Klicka for att se stor version av bilden