I månadsskiftet mars-april saktade chi Cygni in något och hade ett slags platå i sin uppåtgående ljuskurva, men strax därefter tilltog hastigheten. I går kväll skattade jag den till 4.9, vilket även är den magnitud som stjärnan toppade på vid förra maximat för ganska exakt ett år sedan. Det ser ut som om stjärnan fortfarande har en del kvar till toppen, och vi kan kanske se fram emot ett maximum för chi Cygni som är ljusare än förra gången.
Kanske närmar den sig istället ljusstyrkan vid maximat dessförinnan då chi Cygni nådde omkring 4.5 i januari-februari 2011, kanske blir den ännu ljusstarkare. i SVO finns det 90 registrerade obsar av stjärnan på 4.5 eller ljusare, 62 stycken på 4.3 eller ljusare, 38 på 4.1 eller ljusare och 8 stycken ljusare än 4.0. I SVO-data är det vid två maximum som stjärnan blivit ljusare än 4.0, hösten 2006 och vintern 2008.
Stjärnan är så ljusstark nu att jag bytte från 15x70 till en liten 6x30 när jag gjorde observationen. Det är ibland svårt att göra observationer av variabla stjärnor som är väldigt ljusa och det kan då löna sig att byta till en mindre apertur.
Riktar man fältkikaren västerut kan man fortfarande observera en av vinterstjärnhimlens ljusstarkaste miravariabler. U Orionis har precis börjat sjunka från maximum, igår skattade jag den till 6.4. Årets maximum blev en hel magnitud ljusare än förra årets.
Det vore bra om vi kunde klämma in några obsar till av den här stjärnan innan den sjunker ner i skymningsljuset, för att få tillräckliga data för att bestämma tidpunkten för maximum. För min del finns det ett störande grannhus vars tak U Orionis närmar sig med stormsteg: igår kväll hade jag såväl skorsten som miravariabeln i samma synfält.
Det här kan, förresten, vara en av de sista gångerna vi kan täcka ett maximum för U Orionis från svenska latituder på mycket länge. Variabelns periodlängd är nämligen strax över ett år. VSX anger
377 dygn och i den analys Thomas gjort ser man att periodlängden
varit omkring 375 dygn sedan millennieskiftet. Det innebär att varje maximum inträffar omkring tio dygn senare varje år och eftersom dessa i dagsläget är i mitten av april infaller kommande maxima allt närmare den tid på året då objektet försvinner i västerhorisonten under en tid på året då nätterna dessutom blir allt kortare. Sedan kommer det dröja rätt många år innan vi kan observera maximum för U Orionis, men då på morgonhimlen.
.
Förresten, Thomas: hur lång tid före och efter max behövs det obsar för att man ska kunna nå en OK precision i tidsbestämningen av maximum för en miravariabel med de metoder du använder?
/Gustav
