Gamla observatoriet, Uppsala.
Nyligen så passade vi på att inventera tillbehören till Steinheilrefraktorn från 1892 i Gamla Observatoriet i Uppsala. Bland annat hittade vi en adapter som vi tidigare inte tittat närmare på som efter uppmätning visade sig ha M42 gänga. Då de gamla högförstorande okularen inte längre fungerar så beställde vi därför en 2" okularhållare för M42.
När okularhållaren äntligen dök upp i fredags så samlades Martin Furuhed, Lars Hermansson, Patrik Holmström och Mats Johansson vid den gamla dubbelrefraktorn med en 36 cm f/15 visuell tub, för ett första test. Det var fullmåne, lite dis och periodvis en del tunna moln. Det var i alla fall tilltagande molnighet som gjorde att vi fick sluta passet vid 23-tiden. Vår tanke var att se vad refraktorn förmådde på lite svårare dubbelstjärnor och Jupiter förstås.
Just Jupiter fick bli det första objektet. Vi kunde konstatera att förstoringsgraden med en TeleVue 55 mm Wide Field (98x) ganska väl motsvarade det lägst förstorande originalokularet. Möjligen förstorade originalokularet något mindre. TeleVue okularet gav en aning ljusare/vitare bild av Jupiter men å andra sidan så hade det 120 år gamla originalet ett betydligt större synfält (!) än det modernare. Slutsatsen blir att det på den lågförstorande sidan inte finns någon större poäng med att använda moderna okular.
På Jupiter visade det sig även att det var svårt att nå fokus med de flesta medtagna okularen på grund av refraktorns begränsade bakfokus. De okular som fungerade utöver TeleVue 55 mm var ett 12 mm Nagler (450x) och 8 mm Vixen LVW (675x). Efter att monterat av en huvudsakligen dekorativ skyddskåpa så gick det även att använda ett 20 mm Plössl
(270x) med, dagen till ära, nyinstallerad okultationstav. Tekniskt sett så fungerade nog även ett Vixen LVW 3.5 mm men i 1540x förstoring (0.23 mm utträdespupill) var det svårt att få kontroll på positioneringen av teleskopet eftersom finjusteringsmotorn i deklination inte fungerade. Vi noterade också att förutom det naturliga färgfelet med spritt blått ljus fanns en hel del spritt vitt ljus som troligen härrör från att objektivet inte är rengort på baksidan på länge till skillnad från framsidan som nyligen rengjorts.
Under observationen av Jupiter bedömde vi seeingen som medioker. Högre förstoring än 98x gav inga extra detaljer. Bilden förbättrades under kvällen i takt med att teleskopet temperaturanpassade sig.
Första dubbelstjärnan fick bli Σ 3050 i Andromeda (Σ = F.G. Struves Dorpat katalog 1827). WDS-koden är STF 3050AB. Med 2,1" separation och nästan samma ljusstyrka (magnitud 6,5 och 6,7) och spektralklass upplevdes den som ett perfekt matchat par (som bilstrålkastare på avstånd) med minst 2 stjärndiametrars separation och gulvit färg på båda stjärnorna.
Epsilon Arietis, Σ 333 (WDS STF 333 1,4") var mycket enkel med 1 stjärndiameters separation. De var hyfsat matchade (magnitud 5,2 och 5,6) med ena komponenten något gulare.
10 Arietis, Σ 208, (WDS STF 208 1,2", magnitud 5.8/7.9) var stundtals tydligt separerad i stunder av bra seeing. Blekgul med betydligt svagare gråare kompanjon nästan rakt norrut. Vi prövade att låta stjärnan driva fram från bakom okultationsstaven i 20 mm okularet (270x) och kunde då se hur den svagare komponenten först syntes en liten stund innan den ljusare dök upp.
14 Arietis, Herschel VI 69 (WDS H 6 69). En vid trippelstjärna (magnitud 5, 8, 11) med mycket stor separation (92”/107") som vi tog av bara farten. Trots dis, fullmåne och stadsbelysning så var det inga som helst problem att se även den svagaste komponenten.
Det kändes nu som om temperaturen i observatoriet hade utjämnats och det hade klarnat upp nästan helt (bara lite dis). Det var nu dags att se vad teleskopet kan prestera på riktigt.
Vi bestämde oss för att ta in stjärnan β 303 (β för S.W. Burnham) i fiskarnas stjärnbild, (WDS BU 303 0.62" (Orlov, V.G. 2009) mag: 7,3/7,6). I 270x var den utdragen i nästan öst-västlig riktning och stundtals hårfint men tydligt separerad. I 450x så var alla överens att den var "klockrent separerad" vilket sedan upprepades i 675x. Vid den högre förstoringen började vi antagligen närma oss gränsen för vad teleskopet kan prestera men det gav ändå en bättre upplösning av stjärnorna i ögonblick av bra seeing.
Sista objektet innan molnen tätnade allt för mycket blev stjärnan OΣ 500 i Andromeda (OΣ = Otto Struves Pulkovo katalog 1843). WDS-kod STT 500AB, 0.47" (Mason, B.D. 2006) magnitud 6,1/7,4. I 450x såg paret ut som ett upp-och-ner-vänt päron, dock ingen synbar separation. Tyvärr så mulnade det och vi hade ingen chans att testa med 675x. Vi hann inte heller testa phi And eller gamma And BC som vi fått som förslag av Johan Warell innan kvällen.
F.v., Lars, Patrik och Mats. Martin bakom kameran.
Text av Patrik Holmström och Lars Hermansson, foto av Martin Furuhed.
Referenser:
The Cambridge Double Star Atlas, James Mullaney and Wil Tirion. 2009.
Double Stars for Small Telescopes, Sissy Haas, 2008.
Washington Double Star (WDS) catalogue
Saguaro Astronomy Club - Double Star Database v4.0
Astronomerna kollimerade om teleskopet men det blev aldrig riktigt så bra som innan renoveringen enligt dom som var med på den tiden.
