Jag började kvällen med att obsa nya novan (PNV J23080471+6046521). Jag hade inga AAVSO-kartor med mig, utan bara ett kryss på min ordinarie stjärnkarta och en liten teckning över området från ett foto jag hittat på nätet. Men det var inga problem att hitta novan. Jag skattade den till aningens svagare än mag 11.6.
Enhörningen är en av mina favoritstjärnbilder och här finns mycket spännande för DSO-jägaren. De stora nebulosorna har jag klarat av sedan länge, så kvällen var vikt åt att jaga smågodiset. Intill Gam MON finns till exempel ett pärlband med smånebulosor som jag har gått bet på tidigare, men nu lyckades jag plocka dem en efter en. (Det är i sådana här sammanhang man inser hur viktig erfarenheten är för vad man ser och inte ser.)
NGC2185: Mycket svår och jag fick återvända till området flera gånger innan jag kunde försäkra mig om en positiv obs. Den framträder som en mycket ljussvag rund sudd kring den associerade stjärnan (140x). NGC2183 ligger i samma synfält men den ville inte visa sig,
NGC2170: Påtaglig redan i 50x. Vid högre förstoring (140x) är den större och ljusare än 2185. Den är också rund och centrerad kring den associerade stjärnan. VdB69 som ligger i samma fält gick däremot inte att se.
NGC2182: Även denna var mycket svår och det krävdes flera försök innan jag såg den. Extremt liten och centrerad kring sin stjärna.
Sen blev det ytterligare ett par nebulosor, fast nu i närheten av M50.
NGC2316-17: I 140x var den mycket påfallande, rentav ljusstark i jämförelse med nebulosorna jag obsat tidigare under kvällen. Detta är en bipolär nebulosa, men jag lyckades inte upplösa loberna (orienteringen var dock tydlig). För detta hade jag sannolikt behövt högre förstoring, men 225x funkade dåligt denna kväll. Nebulosan ligger i en liten asterism av mag 12-13 stjärnor. När jag förde in dem på skissen blev jag först lite perplex innan jag insåg att två av stjärnorna flyttade sig. Det var två mycket ljussvaga satelliter som flög tandem och långsamt passerade ut ur synfältet.
Slutligen loggade jag två nebulosor i Orion:
VdB 38: Denna nebulosa är associerad med HD34989. Stjärnan är så ljusstark (mag 5.
att den får en artificiell 'nebulosa' i mitt teleskop. Om det beror på ispartiklar i atmosfären, reflexioner i teleskopet, eller en kombination av de bägge vet jag inte. Hur som helst innebär det att det är svårt att avgöra vad som är artefakt och vad som är en faktisk nebulosa. Jag jämförde därför intrycket av andra jämnstarka stjärnor, och kunde genom att så att säga reducera dessa från intrycket av HD34989 konstatera nebulosan. Den framträdde som en mer markerad och asymmetriskt placerad del av artefakten (140x, UHC).NGC2245: Sista objektet blev denna tämligen påtagliga nebulosa i Orion. Den hade kometform och påminde lite om Hubbles variabla nebulosa.
Clear skies
/Johan