Mörkt objekt som skymmer stjärnorna?

[Singulär otur]

Jag ser att ni flitigt har diskuterat på mina andra inlägg! Det är kul, tack

Min kompis Söderberg kom förbi här i förrgår och gav mig en julklapp från sitt företag vilket var en 5 gånger bättre dator. Därför har jag varit lite inaktiv på sidan.

Det jag frågar efter är ett objekt som stundtals skymmer sikten på 2 till 4 ljusårs avstånd. Det kan röra sig om kortare eller längre perioder där stjärnor blivit förmörkade av objektet vilket rör sig i en bana mot vårt solsystem.

Jag vet ju att ni har påkostade teleskop eftersom jag läste ert inlägg om MITT TELESKOP! Jag tänker därför att vissa av er i så fall kanske har upplevt denna sporadiska skymning av stjärnorna.

Har någon av er dem senaste 2 åren upplevt något sådant? Vet ni vad detta var för något? Några bilder?

[timokarhula]

Det finns inget som skymmer stjärnorna på 2 till 4 ljusårs avstånd. Det enda objekt som man vet finns mellan det trans-neptunska bältet i yttre solsystemet och solens närmaste stjärnsystem, Alfa Centauri på 4.3 ljusårs avstånd, är Oorts moln. Man antar att det är en mer eller mindre sfärisk svärm av kometer, ungefär på ett ljusårs avstånd. Vi kan inte på något sätt detektera dessa små, mörka himlakroppar på det avståndet. Än mindre att de skulle förmörka stjärnorna. Vad har du fått den uppgiften från?

/Timo K

[Singulär otur]

Hej Timo K

Hmmm.....

Det finns en teori om att det kan finnas planeter kring andra stjärnor än vår egen stjärna i vårt solsystem.

Några av de närmaste stjärnorna är dessa:
α Centauri A
α Centauri B

Vissa teorier menar att det kan finnas planeter kring en av stjärnorna. Jag tänker att ett objekt stort som ungefär jordens måne borde skymma andra långt bakomliggande stjärnor. Alltså ge partiella stjärnförmörkelser för stjärnorna långt bakom objektet!

Man har ju en teori om att skicka upp ett teleskop som skymmer stjärnorna för att få se planeterna kring stjärnan men med ett sådant enkelt sätt så skulle man kunna se närliggande planeter som skuggor mot den bakomliggande stjärnformationen.

Däremot så vet inte jag om ett objekt av ungefär av månens storlek går att se ens om man iakttager ett objekts stjärnförmörkelse på så långt avstånd. Den partiella stjärnförmörkelsen blir kanske för liten för att kunna iakttas från jorden.

Vad tror ni? Har ni upplevt att något sådant har gått att se? Att ni kanske tänkt att det varit något annat men att det egentligen är ett större objekt som skymmer stjärnan eller stjärngruppen som ni egentligen ville se.

Detta frågar jag er bara eftersom jag har sett att många av er har stora teleskop här på forumet! För jag tänker mig att med den teorin så behöver man i vilket fall ett större teleskop Objektet rör ju sig dessutom vilket innebär att stjärnförmörkelsen inte varar särskilt länge.

[MikkoK]

Teori om planeter kring andra stjärnor? Är väl mer än en teori?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Exoplanet

[Singulär otur]

Hej MikkoK

Jo, jag skulle också anse att planeter kring andra stjärnor än solen är mer än en teori! Men man brukar anse att det tar tid innan teorin är bekräftad inom dem bredare grupperna i samhället.

Exoplaneter är ju trotts allt en ny företeelse i vår värld.

Här kan ni finna den teorin jag tänker på:
http://www.popast.nu/2010/07/asteroid-s ... delse.html

Jag kan tänka mig att idén kan vara kul om den fungerar.

Idén är lite att se rakt igenom alfa centauri A och B och därigenom finna skuggor på sina astrofoton! Skuggor över stjärnorna i bakgrunden!

Däremot så vet inte jag vilken utrustning som i så fall behövdes eller om det ens är möjligt att se sådant på vårt avstånd! Stjärnorna blir ju små i bakgrunden och om man då vet att det för exempel borde finnas 3 stjärnor i bakgrunden och det bara finns 2 stjärnor i bakgrunden så kan man tänka sig att man har sett skuggan av en planet utanför vårt solsystem. Att se sådant skulle vara kul

För med era teleskop här på forumet så blir kanske idén lite kul att undersöka! Hade jag haft ett liknande teleskop som vissa har här så hade jag kontrollerat idén

[timokarhula]

Jaså du menar exoplaneter! Man känner till knappt 1000 säkra exoplaneter och ca 18000 nya kandidater som väntar på bekräftelse. Avståndet till den närmaste, Alfa Centauri Bb, är inte 2-4 ljusår utan 4.37 ljusår - 20 ljussekunder. Exoplaneterna täcker förstås inte helt sin moderstjärna eftersom planeterna är mindre än stjärnan. Däremot så blir det en minimal ljusdipp varje gång den passerar framför stjärnytan sett från jorden. Storleken på ljusdippet är i storleksordningen 0.01 magnituder och detta kan inte urskiljas visuellt utan kräver känslig fotometri. Några amatörer i Sverige har redan detekterat sådana exoplanetpassager.

Visserligen upptäcktes inte Alfa Centauri Bb med förmörkelsemetoden utan med radialhastighetsmetoden. Där wobblade huvudstjärnan med hastigheten +/- 50 cm/s (!) vilket räcker numera att detektera exoplaneter.

/Timo K

[glappkaeft]

Information om den transitmätning som Lasse och Mats gjorde i våras finns bland annat här på forumet.

[Singulär otur]

Efter att jag framfört min idé här på forumet så vände jag mig till Institutionen för fysik och astronomi för att närmare få reda på hur bakomliggande stjärnor såg ut när en planet var i dess väg.

Och trotts all Julstress inför Julen så engagerade:

Biträdande Prefekt och Universitetslektor Bengt Edvardsson Institutionen för fysik och astronomi

sig för mitt ämne.

Han visar här hur ett sådant fenomen ser ut:


Hej Patrik,

Jo det är helt möjligt men det man ser då är att den bakomvarande stjärnan blir ljusare och inte svagare. Det kallas gravitationell mikrolinsning, se
http://en.wikipedia.org/wiki/Microlensing
och på följande bild syns både den framförvarande stjärnan och dess planet skapa gravitationella linseffekter:
http://www.google.se/imgres?q=microlens ... 28&bih=948

Planetens gravitation fokuserar en del av den bakomvarande stjärnans ljus så att den ökar i ljusstyrka. Det finns projekt som systematiskt söker efter dessa och liknande fenomen, t ex OGLE. Den ev lilla förmörkning av den bakomvarande stjärnans ljus som inträffar om planeten kommer exakt på synlinjen mot stjärnan är så liten att den helt drunknar i gravitationslinsförstärkningen av ljuset.

Bengt Edvardsson
Astronom
Uppsala universitet


Jag tackar Bengt Edvardsson