Jag kom på att det var exakt två Meton-perioder sedan, 38 år sedan (= 2 * 19 år), som jag observerade min första totala månförmörkelse. Den 16 september 1978 var jag med mina föräldrar i Mellan Vålen, en fiskesjö i västra Västmanland och campade med husvagnen. Med min 7x50, som förresten är still going strong, följde jag månförmörkelsen fram till totaliteten. När totaliteten började ville jag bara gå in i husvagnen för det blev så vansinnigt mörkt och jag som var så mörkrädd! Tänk att jag numera gärna ensam besöker världens mörkaste ställen som ödemarken 5 mil ut i bushen frivilligt. Det kallas för kognitiv beteendeterapi, KBT.
Samma sak med spindlar som jag är/var rädd för. Såg en Tararantula springa i bilens strålkastarljus i W.A. men ändå ställde jag upp allt inför en hel natts observationer på samma plats. Fladdermössen som flög ovanför mig var ingen fara.Tillbaka till kvällens månförmörkelse. Den var inte så mycket för världen men jag räknar ändå med den som min andra penumbrala och 22:a månförmörkelse i övrigt.
Ska ut och kolla nu (kl 21:30) om någon schattering syns ännu.
Edit: Gick ut på gården och obsade månen igen. Halvskuggan var nu betydligt otydligare men hade förflyttat sig höger om månens ovansida (mot "kl 1"). Tittade med mina Canon 18x50 IS kikare och noterade ett lustigt fenomen som jag inte tänkt på tidigare. De yttre planeterna är ljussvagare vid randen beroende på den sk randfördunklingen. Nu uppvisade den halvskuggeförmörkade månen ett sådant inverterat fenomen, dvs månranden nere mot vänster var faktiskt månens allra ljusaste del, ty den låg inte ens i penumbran och solen lyste för fullt på den biten. Den motsatta kanten på månen var klart gråare. Kul fenomen!
/Timo K
