"Kontrast" mellan en punktformad ljuskälla och en utbredd himmelsbakgrund låter sig knappast definieras - en kvot mellan storheter av olika dimension. Vad som händer när man ökar förstoringen är att punktkällan förblir konstant (så länge man ser den som just en punkt- det gäller förstås inte när Airydisken blir tydlig) medan bakgrunden mörknar. Min artikel om Blackwells resultat av ytobjekt (från 0.6 bågmin, i praktiken punkt) till 6 grader vinkeldiam visar just detta - en "mörk" himmelsbakgrund vid lägsta förstoring "späs ut" motsvarande 5 magnituder vid 10 gånger högre förstoring, och medger ca 2 magnituder bättre gränsmagnitud (under rimliga antaganden i övrigt - inklusive att objektet inte förstoras till mer än någon grad vid hög förstoring - detta är ungefär vad näthinnan kan "integrera" över vid mycket mörk bakgrund). Men det gläder mig att dina resultat och Blackwells rena labresultat går bra ihop.Om objektet är en stjärna så måste det väl ändå vara just kontrasten som förbättras när man ökar förstoringen? Och detta gäller även för flertalet deep-sky-objekt eftersom de flesta sådana är galaxer där det i huvudsak är den stjärnlika kärnan som kan skönjas. När jag går från låg till hög förstoring med 20 cm Newton förbättras gränsmagnituden med ca 2 magnituder.
Den köper jag inte - se ovanBåde stjärna och bakgrund syns mörkare vid ökad förstoring, men som Sidgwick skriver så missuppfattas saken ofta så att man felaktigt tror att bilden av stjärnan blir ljusare när det egentligen är kontrasten som ökat:]

Det är ju precis det jag tar upp i http://web.telia.com/~u41105032/visual/limiting.htm -inklusive exempel där en 20x60 har 1/3 magnitud bättre gränsmagnitud än en 11x70. Betr Zarenski och Bowen känner jag dem inte - vill du ha med dem i diskussionen är det kanske bra om du lämnar länkar. Whittakergränsen handlar (vad jag hittar på google) om upplösning vid direkt seende (inte om gränsmagnitud) som vi inte kommit in på i den här tråden (om jag inte missat det?).Slutligen så kan jag till fullo stödja Timo K:s iakttagelser om att man kan se avsevärt svagare objekt även med en fältkikare om man använder högre förstoring (och aperturen är konstant). Skillnaden är mycket påtaglig. Den ende jag vet som rent praktiskt studerat gränsmagnitud med fältkikare är Ed Zarenski (reservation för stavningen). Hans resultat visade att en skillnad på någon centimeter i apertur inte hade någon större betydelse - men det hade däremot ändrad förstoring. Förmodligen gäller inte Bowens formel (som fungerar bra för teleskop) fullt ut när man ligger så långt från optimal förstoring (Whittakergränsen 13D)
vänlig hälsning,
Nils Olof