Solsystemet
Solsystemet är vårt planetsystem inklusive Solen, varrunt alla solsystemets planeter och asteroider går i bana. Solsystemet indelas numera i fyra zoner eller bälten:
- det inre planetsystemet
- asteroidbältet
- det yttre planetsystemet, och
- Kuiper-bältet.
Man räknar med att det även finns en ytterligare zon utanför Kuiper-bältet, nämligen
- Oort-molnet.
Solsystemet anses idag, enligt centralt beslut från den Internationella Astronomiska Unionen (IAU), ha 8 planeter och 4 s.k. dvärgplaneter, ett beslut som dock rönte kraftig kritik då det togs 1996.
Inre planetsystemet
Det inre planetsystemet består av fyra stenplaneter:
- Merkurius
- Venus
- Jorden (Tellus), omkretsad av Månen (Luna) i bana, och
- Mars, med två mycket små månar Fobos och Deimos.
Dessa planeter har kärnor av järn och nickel, och består i övrigt av silikater och andra fasta oxider och andra mineraler av vanliga grundämnen, exempelvis magnesium och aluminium. Dessa oxider utgör vad som i dagligt tal kallas sten.
Alla inre planeter har varit kända sedan förhistorisk tid, då de relativt lätt kan observeras med blotta ögat. Att Jorden är en planet insåg man inte förrän Copernicus på 1500-talet publicerade sin heliocentriska teori med Solen som "världsalltets" centrum.
Asteroidbältet
Asteroidbältet är ett bälte av små himlakroppar från kanske några 100 meters upp till 975 kilometers diameter. Dessa så kallade asteroider, förr även kallade småplaneter och planetoider, rör sig i huvudsak på medelavstånd mellan 2.1 till 3.3 AE från Solen. Deras sammanlagda massa utgör bara ungefär 4% av Månens massa. De fyra största asteroiderna är:
Den första asteroiden, Ceres, upptäcktes 1801 av Giuseppe Piazzi, föreståndare för det astronomiska observatoriet i Palermo, till följd av hans, och hans medarbetares ansträngningar att färdigställa en stjärnkatalog. Parallellt hade en grupp tyska "himmelspoliser" bestämt sig för att det på 2.8 AE:s avstånd från Solen borde finnas en saknad planet, och då de meddelades att Ceres blivit upptäckt, så beslöt de sig för att denna himlakropp var alldeles för liten för att ensam kunna utgöra den saknade planeten. 1802 upptäcktes så 2 Pallas, 1804 asteroid 3 Juno, och 1807 asteroid 4 Vesta. Av någon anledning beslöt man sig för att detta var nog, men amatörastronomen Karl Ludwig Hencke ansåg inte så, och efter flera års letande hittade han 1845 asteroid 5 Astraea och efter två år asteroid 6 Hebe. Hans upptäckter stimulerade andra till efterföljd så att minst en asteroid upptäcktes per år efter 1847.
Den enda asteroiden som normalt kan observeras med blotta ögat är 4 Vesta, som kan uppnå magnitud 6.5 vid opposition. Det kräver dock mörka förhållanden och vältränade ögon.
Yttre planetsystemet
Det yttre planetsystemet domineras av Jovianerna, jättelika gasplaneter med tjock atmosfär men utan fast yta. De är:
- Jupiter, med 7 månar större än 100 km,
- Saturnus, med 11 månar större än 100 km,
- Uranus, med 8 månar större än 100 km, och
- Neptunus, med 6 månar större än 100 km.
Förr räknades Pluto till det yttre planetsystemet, men efter 1992 ansåg man att Pluto, och ett antal nyupptäckta objekt låg i en zon utanför.
Jovianerna, även kallade gasjättar, har stora massor och domineras av en tusentals kilometer tjock atmosfär. Deras inre blir varmare och tätare ju längre ner i atmosfären man dyker, och trycket blir så högt att atmosfären når hyperkritiskt tryck, där gränsen mellan gas och vätska upplöses. Det finns alltså varken en fast yta eller en havsyta i gasjättarnas atmosfärer. Jovianerna finns av två slag:
- Jupiterlika planeter: Jupiter och Saturnus, vars lergulbruna atmosfärer domineras av väte och helium, under det att föroreningar skapar molntäcken med vita, gula och gulbruna färgnyanser,
- Neptunuslika planeter: mindre gasjättar, som är blå eller blågröna, och vars atmosfärer domineras av metan; den blå färgen orsakas av Rayleigh-spridning liknande som vår egen daghimmels blåhet.
Jupiter och Saturnus är ljusstarka och har varit kända sedan förhistorien. Uranus och Neptunus är emellertid ljussvaga och har upptäckts först i modern tid med teleskopets upptäckt, Uranus av William Herschel år 1781 som först trodde han hade upptäckt en planet, och Neptunus år 1846 av Johann Galle, vid sökande efter predikterad position av Urbain Leverrier. Uranus magnitud på 5.6 till 5.9 gör den nätt och jämnt synlig för blotta ögat, och att den inte upptäckts tidigare beror snarast på förväntningar och bristen på systematiska observationer – den registrerades redan 1690 som "stjärnan" 34 Tauri, och observerades därefter flera gånger under 1700-talet utan korrekt identifikation. Neptunus har emellertid en magnitud mellan 7.7 och 8.0 vilket kräver både teleskop och högkvalitativa stjärnkartor.
