Solsystemet
Solsystemet är vårt planetsystem inklusive Solen, varrunt alla solsystemets planeter och asteroider går i bana. Solsystemet indelas numera i fyra zoner eller bälten:
- det inre planetsystemet
- asteroidbältet
- det yttre planetsystemet, och
- Kuiper-bältet.
Man räknar med att det även finns en ytterligare zon utanför Kuiper-bältet, nämligen
- Oort-molnet.
Solsystemet anses idag, enligt centralt beslut från den Internationella Astronomiska Unionen (IAU), ha 8 planeter och 4 s.k. dvärgplaneter, ett beslut som dock rönte kraftig kritik då det togs 1996.
Inre planetsystemet
Det inre planetsystemet består av fyra stenplaneter:
- Merkurius
- Venus
- Jorden (Tellus), omkretsad av Månen (Luna) i bana, och
- Mars, med två mycket små månar Fobos och Deimos.
Dessa planeter har kärnor av järn och nickel, och består i övrigt av silikater och andra fasta oxider och andra mineraler av vanliga grundämnen, exempelvis magnesium och aluminium. Dessa oxider utgör vad som i dagligt tal kallas sten.
Alla inre planeter har varit kända sedan förhistorisk tid, då de relativt lätt kan observeras med blotta ögat. Att Jorden är en planet insåg man inte förrän Copernicus på 1500-talet publicerade sin heliocentriska teori med Solen som "världsalltets" centrum.
Asteroidbältet
Asteroidbältet är ett bälte av små himlakroppar från kanske några 100 meters upp till 975 kilometers diameter. Dessa så kallade asteroider, förr även kallade småplaneter och planetoider, rör sig i huvudsak på medelavstånd mellan 2.1 till 3.3 AE från Solen. Deras sammanlagda massa utgör bara ungefär 4% av Månens massa. De fyra största asteroiderna är:
Den första asteroiden, Ceres, upptäcktes 1801 av Giuseppe Piazzi, föreståndare för det astronomiska observatoriet i Palermo, till följd av hans, och hans medarbetares ansträngningar att färdigställa en stjärnkatalog. Parallellt hade en grupp tyska "himmelspoliser" bestämt sig för att det på 2.8 AE:s avstånd från Solen borde finnas en saknad planet, och då de meddelades att Ceres blivit upptäckt, så beslöt de sig för att denna himlakropp var alldeles för liten för att ensam kunna utgöra den saknade planeten. 1802 upptäcktes så 2 Pallas, 1804 asteroid 3 Juno, och 1807 asteroid 4 Vesta. Av någon anledning beslöt man sig för att detta var nog, men amatörastronomen Karl Ludwig Hencke ansåg inte så, och efter flera års letande hittade han 1845 asteroid 5 Astraea och efter två år asteroid 6 Hebe. Hans upptäckter stimulerade andra till efterföljd så att minst en asteroid upptäcktes per år efter 1847.
