Astronet forum

Flyttade ut denna påstående/fråga om upplösning i samband med planetfoto/film till en ny tråd här:

Mycket intressant.

Upplösningen bestäms av våglängd och diameter på optik. Ofta att en visst kontrast skall uppnås på ett visst separationsavstånd. Men det är också våglängdsberoende. Med samma optikdiameter får man nära dubbla upplösningen i det blå jämfört med det röda/infraröda. När man mäter på kameraoptik har man ofta ett linjemönster, beroende på vilken kontrast man ställer krav på att få får man olika upplösning som resultat. Fast det är ju optikens prestanda man mäter och troligen en bra bit från den teoretiska upplösningen. Man bländar ju ned optiken för att få bättre upplösning/kontrast fast en perfekt lins skulle haft sin bästa skärpa på full bländaröppning.

Men även om man nu kan tyckas överskrida den normala upplösningsgränsen vid vissa situationer så lär en dublerad optikdiameter ge den dubbla upplösningen. Nu är allt detta teoretiskt i de flesta fall då det är andra saker som sätter gränsen för upplösningen.

Så här brukar man definiera vinkelupplösningen, och det gäller inte bara ljus utan även elektroner, atomer och andra vågrörelser. För ljus brukar man referera till våglängden 550nm som ligger i mitten på det synliga våglängdsorådet:
http://en.wikipedia.org/wiki/Angular_resolution

Med speciellt uformad optik kan man undertrycka en del av de diffraktioner som uppstår och till en viss del nå något högre upplösning, men det sker på bekostnad av andra saker. Läste en artikel för något om detta, de kallade det superoptik. Kan nu tyvärr inte hitta tillbaks till denna artikel. Ett Newtonteleskop har ju en sorts filtrering av lågfrekvent spatial upplösning genom sin sekundärspegel. Bra för stjärnor som är punktformiga mindre bra för planetfoto där man söker stor kontrast för ytor.

Har du Stoffe något exempel på där de säger de har uppnått väsentligt högre vinkelupplösning?

/Lars

Det som gör mitt påstående intressant är för att när det kommer till planetfoto så blir de minsta detaljerna på planeterna, t ex molnstruktur på Jupiter ibland mindre än de egentligen ska vara möjligt med teoretisk upplösning.

Jag bifogar en egen bild från 2014-03-28 tagen 20:41 UT. Bilden är en stack på 200 000 bilder som är deoroterade i WinJupos. Ca 27 ½ minuters exponeringstid.

Jag har mätt och fått fram att bland de minsta detaljerna som jag mäter är ca 1663 km stora. Någon får gärna hjälpa mig att räkna ut exakt vilken vinkelstorlek det blir. Nog är det förbi den teoretiska upplösningen för ett 8" Newton teleskop med 17% sekundär obstruktion.

Har jag rätt eller fel i mitt påstående att det går att få högre upplösning än teorin medger? Tittar man på de duktigaste amatörerna i världen så har deras bilder en helt fantastisk upplösning som inte ens borde vara möjlig ens med ett 16" teleskop.

Jag blir gärna motbevisad om så är. Jag gillar att följa de teoretiska lagar som finns, det känns mycket bättre då

Hej Stoffe!
Lite nattövningar i matematik så har jag fått att sträckan 1663km på jupiter ger vinkeln 0.45 bågsekunder. Utgick då från att avståndet till Jupiter vid den tidpunkten var 760e6km.

Enligt Rayleigh kriteriet har ett teleskop med 200mm (8") diameter vinkelupplösningen 0.69 bågsekunder vid våglängden 550nm, har då inte tagit hänsyn till sekundärspegelns blockering. För teleskop är det mer vanligt tror jag man räknar lite annurlunda, med två punktobjekt fås istället 0.57 bågsekunders upplösning.

Rayleigh kriteriet är ju för två närliggande objekt till ex. stjärnor där 1:a diffraktionsminima sammanfaller med den andras centrala max. I mellanrummet mellan dessa har då signalen sjunkit 26%. Man kan dock se betydligt mindre variation därmed högre upplösning. Molnen på Jupiter är ju lite annurlunda, dock kanppast lättare att urskilja än två punktformiga objekt. Man kan kanske mer se molnen som ett mönster av ljusa och mörka linjer. Så som man vid test av objektiv talar om linjepar.

Gränsen för upplösning är ju lite flytande och beror också på objektets utforming, fler uttryck för att ange upplösning finns och beror ju också som sas tidigare vilken våglängd som avses. Skiljer ju också om man tittar i okularet eller fotar.

Lite svårt att se i din bild hur markeringen sammanfaller med molnen. Om du istället mäter hur stor del av Jupiter det molnet upptar och jämför med Jupiters diameter, vilken sträcka får du då?

Hur som helst är det imponerande att det går att få fram så mycket detaljer, får gratulera till din bild och det intressanta gamla teleskopet du fått tag i.

/Lars