Mars One - Göran Strand

[gost]

Ny bild i galleriet
Objekt: Mars One
Exponering: 2x4
Fotograf: Göran Strand
Teleskop: Sigma 8/3,5 circular fisheye
Kamera: Nikon D3s
Kommentar: Många av er har kanske hört talas om projektet Mars One. Över 200 000 personer sökte till att få åka med enkelbiljett till planeten Mars i ett första steg att kolonisera denna planet. En av mina grannars kusinbarn har blivit uttagen bland 4000 att fortsätta uttagningen och detta fick mig att fundera kring detta projekt. Hur skulle livet på Mars upplevas och hur skulle jag känna om jag åkte dit? Förmodligen skulle jag drabbas av extrem hemlängtan efter ett tag.

Tankarna gav mig idén till denna bild som visar den första marsianen som ropar hem i hemlängtan efter allt som saknas. Hemma på jorden fångar någon upp detta rop på hjälp.

Som astrofotograf var det var en märklig känsla att invänta en mulen och ljusförorenad himmel, men det var det som krävdes för att illustrera livet på Mars. Båda bilderna är tagna samma kväll och båda bilderna är en mosaik om 4 bilder.


Klicka for att se stor version av bilden

[Gunnar K]

Det var en kul bildidé, och resultatet blev ju alldeles utmärkt!

Har hört om Mars One-projektet några gånger på radion. Vid en gallring nyligen bland de 200.000 personer som anmält sig togs det ut 1.058, däribland flera svenskar. En kille från Uppsala nämndes vid ett tillfälle, och en tjej från Skåne vid ett annat.

Hade jag inte varit så gammal vid det här laget hade jag kanske också anmält mig. :-)

Under tonåren (för myyyyycket längesedan!) när jag blev intresserad av Science Fiction och astronomi - efter att ha läst Isaac Asimovs klassiker "Stiftelsen" - så drömde jag om att kunna få åka iväg till Mars. Och helst mycket längre. Månen var alldeles för fjuttigt...

När jag berättade för mina föräldrar om att vi en dag framöver säkerligen skulle komma att skicka upp satelliter och även åka iväg till andra planeter, så fick jag inget svar. Istället tittade de mycket oroligt på mig. Jag förstod att de befarade att jag drabbats av något väldigt hemskt, som skulle göra det nödvändigt för dem att cykla iväg med mig till psyket... Var inte säker på ifall de ens visste att vi levde i ett solsystem med diverse planeter, en massa månar, asteroider och annat krafs (detta var innan Sputnik I hade skickats upp). Så jag nämnde aldrig saken mer.

Nåväl, jag fortsatte i alla fall med att läsa alla SF- och astronomi-böcker jag kom över. Samt byggde ett 6-tums Newtonteleskop i källaren, efter en stencilerad A4-bok jag hade skickat efter från Claes Ohlson: Civilingenjör R. Schöldström - "SPEGELTELESKOP Ritningar och utförliga beskrivningar på hur man själv bygger ett spegelteleskop" (ca 40 sidor). Borde väl vara en kultbok vid det här laget... :-)

Köpte även två tjocka råglasskivor därifrån, och satte igång med att slipa spegeln. När fördjupningen i denna var som tjockleken på en tio-öring så var det lagom, sa boken. Men det var inte det svåraste - jag höll på att bli galen innan jag kom underfund med Focaults knivuddstest. Nåväl, fick ihop allting till slut i alla fall. Runt 140 cm brännvidd om jag minns rätt. :-)

Det här blev nog lite pratigt, men eftersom detta är mitt första inlägg här på Astronet så kanske jag kan vara förlåten, eller...?

Gunnar K

Editerat: Felskrivet ord

[MikkoK]

Hur stor är chansen att det ens blir av, hela Mars One-cirkusen? Det är ju inte lite ambitiösa gällande tidsplanen...

[Sputnik]

Göran: I mitt tycke har du perfekt lyckats fånga den klaustrofobiska känsla vilken med stor sannolikhet kommer att drabba en del (kanske till och med många) av Mars One-deltagarna när de väl inser vad de gett sig in på.

Personligen skulle jag inte ha någonting emot att ta en "semestertripp" till Mars för att utforska och kolla in den röda planeten, men att tillbringa resten av mitt liv där känns inte speciellt lockande. Förr eller senare lär man ju tröttna på ökenlandskap och sandstormar och att bara leva för att överleva.

Hur stor är chansen att det ens blir av, hela Mars One-cirkusen? Det är ju inte lite ambitiösa gällande tidsplanen...

De har ju redan skjutit upp avfärden med två år, från 2023 till 2025 på grund av att de inser att tio år kanske är lite för kort tid. Inte för att jag begriper hur mycket skillnad två ynka år skulle kunna göra, men blir de gladare av att tro att det kommer att funka bättre 2025 än 2023, är det väl helt i sin ordning. Jag har under de senaste månaderna hunnit såga projektet i detalj på så många sätt att jag nästan har blivit trött på mig själv så jag kommer inte att dra hela harangen här men om de inte kan ta sig den tid det tar att noggrant utföra alla nödvändiga experiment rörande både resan dit och livet på plats, kommer marspionjärerna med största sannolikhet inte klara sig särskilt länge.