Astronet forum

Ny bild i galleriet
Objekt: Himalia Jupiters 6:e Måne
Exponering: 10 x 30 sek
Fotograf: Peter Rosén
Teleskop: WO 110 FLT f/6,5
Kamera: Canon Eos 5DMkII
Kommentar: Det har varit en av de mest spännande astronätterna på bra läng och jag har över 50Gb material att gå igenom som troligtvis kommer att hålla mig sysselsatt under några molniga kvällar framöver

Jag fick ett tips av Timo K för ett tag sedan om Jupiters 5:e måne Himalia och i natt antog jag utmaningen att försöka fånga den på bild från Stockholm.
Timo lyckades samtidigt med en visuell observation http://www.astronet.se/phpBB3/viewtopic.php?t=8261 . Grattis till den rapporten.

Jag började med en första serie bilder kl. 23:30 lokal tid när Jupiter hade kommit upp en bit på himmeln och avslutade med en ny serie vid 04:40 i morse.
Jag trodde att det skulle vara en lätt sak att upptäcka en liten prick som har rört sig mellan bilderna men så var inte fallet.
Mitt astroprogram visade ganska mycket fel beträffande positionsangivelserna så till slut genererade jag precisa tabeller via JPL Horizon för var 10:e minut och då kunde jag upptäcka den.
Magnituden anges till 14,95 och tack vare stackningen syns stjärnor ner till mag. 16,5-17.
Det stora ljusskenet är givetvis från Jupiter och man ser även (från vänster till höger) Callisto, Europa och Io.
Ganymede syns inte för den gjorde samtidigt en spännande passage i Jupiters skugga som jag hoppas kunna lägga upp som en animation inom kort.

/*Peter R


Klicka for att se stor version av bilden

Snyggt fångat! Första bilden från Sverige på Jupiters sjätte måne? Gratulerar till ett lyckat försök!

Grymt bra jobbat Peter!

Verkligen snyggt fångat!

Det är ingen tvekan om att objektet du märkt ut är Himalia. Bilden nedan (från AAVSO:s kartmaskin) visar positionen för Himalia den 25 november 2013 klockan 22:30 UT. Ingen stjärna finns som kan förväxlas med Himalia.

Utsnittet är 5 x 5 bågminuter, med norr uppåt. Man får vrida din bild en smula för att få överensstämmelse (och givetvis täcker bilden bara ett mycket litet område just vid Himalia).

Detta tycker jag förresten är en utmärkt och mycket pålitlig sida när det gäller planetmånarnas positioner:

http://www.imcce.fr/hosted_sites/saimirror/nssephe.php

Det finns nog en hel del planetarieprogram som inte klarar dessa beräkningar särskilt bra. Alltid bäst att gå direkt till "riktiga" sidor som den jag länkade till, annars kan man få lägga ner mycket tid i onödan.

m v h
Hans Bengtsson

Nu har jag gjort klar en animation som visar Himalaias rörelse under lite drygt 5 timmar igår natt.

Tack för länken Hans, jag ska definitivt utforska sidan.
Mitt astroprogram har många fördelar som passar mig men jag har konstaterat många felaktigheter och du har pekat ut en del, när det gäller de aningen mindre vanliga objekten, och det är kanske där man ännu mera behöver tillförlitligheten eftersom de ofta är små, ljussvaga och svåra att få bekräftade.
När jag öppnade råfilerna så var det ett ljust runt objekt som lyste kraftigt grön-turkost. Det betyder inte nödvändigtvis att det har den färgen utan det verkade ha mättat sensorn (och då kan konstiga färger poppa fram). Först trodde jag att det var en optisk reflex av det enormt ljusstarka Jupiter men jag konstaterade att den låg fel. Då tänkte jag att det kunde vara en komet men det verkade också konstigt för jag har ju lite koll på de aktuella kometernas position och så verkar den för perfekt.
När jag kollade närmare i mitt astroprogram så visade det sig att det är en variabel stjärna, HIP 36369 (RA (J2000) 7h 29,179', Dec (J2000) 20° 54,708', B6 V). På POSS2 plåtarna ser den ut att lysa starkt i både blått och rött.
Är det något speciellt kännt med denna stjärna. Jag har i alla fall aldrig fått ett sådant fotografiskt avtryck från en stjärna förr. Bifogar även ett utsnitt runt denna här nedan.

/*Peter R

Ser ut som det är den planetariska nebulosan NGC 2392 eller Eskimånebulosan du fångat där...

Himalia verkar vara lite som att hitta nålen i höstacken, så långt ifrån de Gallileiska månarna och så svag. Kräver både duktig fotograf och bra kartläsning!

Tack Thomas, det är det visst.
Jag trodde Eskimonebulosan var ett ljussvagt och betydligt svårare objekt så jag skulle knappast ha förväntat mig att den kunde komma med av bara farten.
Kul, då har jag ytterligare ett fotoprojekt inför nästa klara natt.
Stjärnan jag angav antar jag då är den centrala stjärnan i nebulosan.

/*Peter R

Det är tydligen inte alls alltför vanligt att ha försökt sig på att fotografera denna måne!
Jag hittade en annan som gjort detta:
http://remanzacco.blogspot.co.uk/2012/1 ... piter.html

Elara nästa Peter?

Imponerande, Peter!
/A

Kul Peter, alltid kul att läsa om dina projekt! Omöjliga för de flesta men inte för dig. Håller verkligen med om det där med nål i en höstack.

Mvh,
Tomas W

Grattis Peter till det utmärkta fotografiet och animationen! Jag minns mycket väl stjärnfältet kring Himalia och min teckning (spegelvänd) stämmer precis med stjärnfältet. På fotot ligger den V=15.19 fältstjärnan bakom ringen men den syns strax söder om Himalia i animationen. Det var bara de två * som var månkandidaterna under observationen men Himalia låg mitt i prick för mina koordinater (klockan 22:15 UT). Jag använde förresten PC:n vid okularet med det mörkröda "Night-vision" skärmläget påslagen när jag avläste Megastar-kartan. Trots det var bildskärmen bländande.

Angående Eskimonebulosan så såg jag den mörka, tunna, koncentriska ringen i "parkas" som syns på ditt foto (se min tråd).

Har du fotat Saturnusmånen Hyperion någon gång? Den är enklare att se än Himalia men nu står Saturnus lågt på himlen flera år framöver.

/Timo K

En lista på Jupiters månar
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jupiters_n ... satelliter

Amalthea som är Jupiters femte måne, den kanske oxå går att fota? Den såg stor ut den med enligt listan.

Almathea är svår att fota då den ligger så nära Jupiter men jag har försökt att plocka den visuellt med T45an och ockultationstav vid några tillfällen. Det behövdes dock bättre seeing.

Här är Perrines upptäcktsrapport för Himalia:

http://adsabs.harvard.edu//full/seri/PA ... 2.000.html

Det är lite originellt att Aitken, som blev den förste att se Himalia visuellt, tvingades vänta en god stund för att kunna göra detta. Den 28 januari 1905 var olyckligtvis en lördag, och på lördagskvällar hade man visning för allmänheten med Lick-observatoriets 36-tums-refraktor. Man kan tänka sig att Aitken otåligt undrade "om dom aldrig ska gå nångång" medan Jupiter försvann allt längre ner mot horisonten. Dock kunde han senare under kvällen, trots rätt dåliga förhållanden, få syn på Himalia.

mvh
Hans Bengtsson

Imponerande arbete Peter!

PS: Appropå tidsödande projekt och stort engagemang, hur går det med Sirius B?