Astronet forum

Vår förening VARF har nyligen fått en fin donation. Det var en amerikansk amatörastronom-änka som bodde i Oregon som donerade föreningen ett antal högklassiga 2" / 1.25" Televue (Nagler) okular och igår var det ett perfekt tillfälle att testa dem. Med vår 16-tums Optimized Dall-Kirkham skulle förstoringen bli 300x med 9mm Nagler.

Jag och Per Sanderford började med Neptunus. ODK fick snurra fram till planeten och här syntes två objekt av samma ljusstyrka med 6' separation! Det var enkelt att se vilken av dem var planeten, ty Neptunus uppvisade en tydlig liten skiva. Neptunusmånen Triton syntes nästan omedelbart 14" från den blå planeten.

Uranus skiva var grön med tillsammans med dess två ljusaste månar Titania och Oberon, 30 resp 36 bågsekunder från planeten. (Aktuella uppgifter från NASA JPL Horizons).

Vi observerade noggrannt Ringnebulosan med 300x. Jag hade med mig en fotometrisk magnitudkarta (spegelvänd!) över fältstjärnorna. Den ljussvagaste stjärnan vi kunde skönja var av magnitud V=16.6! Det är faktiskt mitt personliga magnitudrekord då jag känt till objektets exakta fotometriska ljusstyrka. Det är tack vare den optiska kvalitén som möjliggjorde observationen, trots den ändå relativt låga förstoringen på 300x och att vi obsade över Västerås ljusföroreningar! Jag kunde jag även se granngalaxen IC1296 när jag kollade upp dess läge på kartan. Centralstjärnan kunde man skönja tidvis och var ungefär lika svår att se som en 16 magnituds stjärna utanför nebulosan (trots att central* är av V=15.3 men är inhöljd i M57:s inre nebulositet).

Vi försökte med 2-tums 2x-Barlow (600x) men vi fick inte in fokus med Williams-diagonalen. Okularet var helt enkelt för långt och nådde ända inte ned till botten i diagonalen. Glömde testa om 1.25-tums Barlow skulle passat ty 9mm Nagler har ju dubbla fattningar.

Andra obsade objekt var M13 i Herkules med det mörka "Mercedesmärket", Andromedagalaxen M31, M32, M110 (jättestora), galaxen NGC7331 i Pegasus med stoftband (+en del granngalaxer i närheten), M27 med central* mm.

/Timo K

Roligt att läsa denna rapport! Teleskopet verkar vara förstklassigt.

Det hela visar också att man visuellt kan nå mycket långt ner i magnituderna även med en ljusförorenad himmel. Genom att använda hög förstoring minskar man effekterna av ljusförorening väldigt radikalt. Skillnaden mot en landsbygdshimmel blir inte så himla stor vad gäller förmågan att se svaga stjärnor.

Häromkvällen såg jag magnitud 14.5 från min balkong i Göteborg, med 20 cm Newton. Hade nog inte sett mycket mera även om jag haft teleskopet placerat ute på landet.

Dessa erfarenheter är viktiga att lyfta fram, eftersom det (av förståeliga skäl) ofta hävdas att det krävs landsbygdshimmel för att se svaga stjärnor. Visst är det så för blotta ögat, men tack och lov är teleskopet uppfunnet! Och med dess hjälp + goda högförstorande okular kommer man mycket långt även i stadsmiljö förutsatt att man inte har lampor som lyser direkt in i ögonen.

m v h
Hans Bengtsson

Ja, förstoringen spelar en avgörande roll när man ska se så ljussvaga stjärnor som möjligt. Jag blev smått förvånad att jag kunde se ljussvagare stjärnor med 16-tums ODK än från Västerås än med mitt gamla 17.5-tums teleskop från Virsbo ("landsbygdshimmel"). Skillnaden beror inte enbart på den optiska kvaliten på 16-tums ODK-teleskopet och okularen utan motordrivningen på teleskopet underlättar också avsevärt. Det finns faktiskt en liten fördel med ett odrivet synfält. Det är att för ett kort ögonblick kan det ljussvaga objektet förnimmas i det perifera synfältets mest ljuskänsliga del. Stjärnan "poppar upp" plötsligt. Å andra sidan kan samma effekt erhållas genom att med ögat skanna snabbt över hela synfältet (med indirekt seende!). Det är ett ganska svårt men effektivt knep som jag använde mig av igår.

VARF grannkupolens teleskop, ett 10-tums Ritchey-Chretien, slår inte heller av för hackor. Häromkvällen testade jag lite dess prestanda och hade inga svårigheter att separera dubbelstjärnan Pi Aquilae, separation 1".4. Hittade den ljussvaga kometen C/2010S1 (LINEAR) i Vulpecula (min 159:e komet). Komet LINEAR låg längre bort från solen än Jupiter! Provade även på den nyupptäckta P/2013J2 (McNaught) i Lilla Hästen. Den låg alldeles intill en störande 11.4 mag stjärna så kometen förblev därför osynlig. Däremot ringade jag in en V=15.2 stjärna och möjligen en V=15.5 i närheten. Instrument 10-tum RCO och 220x förstoring (9mm Nagler).

14.5 magnitud med 20cm (8 tum) från Göteborg inger respekt! Som jämförelse har jag faktiskt nog inte gjort bättre än magnitud 14.8 från Virsbo (år 2000) med min C-8 från 1980. Däremot nådde jag magnitud V=14.9 med 10-tums SkyWatcher Dobson inifrån centrala Geraldtons stad, Western Australia, förra hösten (25000 invånare och SQM-L 20.35). Visserligen bara 150x förstoring.

/Timo K

Ja, för ovanlighetens skull samarbetade transparens och seeing när jag såg magnitud 14.5. Stjärnorna var som små nålstick även med 5 mm okular. Trots att jag aldrig kollimerat teleskopet sedan jag köpte det lätt begagnat (och perfekt kollimerat) för flera år sedan och har använt det rätt flitigt! Men optiken har uppenbarligen inte flyttat på sig en millimeter.

m v h
Hans Bengtsson

Jag har heller aldrig behövt kollimera mina 10-tums teleskop i Sverige eller Australien. Har använt dem i 5 års tid utan minsta problem. Jag har å andra sidan aldrig tappat teleskopet i backen eller åkt kana med tuben som Hans B lär ha gjort en gång! Det var faktiskt en fröjd att obsa M57 igår, som likt ett mänskligt öga med en tidvis synlig centalstjärna (pupill), glodde på mig! Stjärnan alldeles öster om Ringen är av V=13.0 och den var verkligen ljus och det var den som jag använde mig av för att finjustera skärpan. Självklart har ODK-teleskopet en FeatherTouch skärpeskjusterare. Det var lätt att notera när stjärnorna inte längre var "nålstick".

/Timo K

Det är så att 8-tummaren aldrig åkt kana, den har aldrig utsatts för mera hårdhänt behandling än varsamma lyft ut på balkongen. Den händelse du syftar på gällde min 6-tums Newton. Efter ett obs-pass på obs-kullen för många år sedan så hade det bildats blank is på marken.

Jag var på väg hem med tuben i en svart galonväska, varpå jag helt tappade fotfästet, ramlade baklänges, och för att hindra att slå i bakhuvudet så släppte jag instinktivt och blixtsnabbt vad jag hade i händerna för att ta emot mig själv. Vilket jag lyckades med, jag slog mig inte. Det jag hade i ena handen var alltså väskan med tuben, som nu likt en projektil eller ett bowlingklot for iväg neråt längs den kraftigt sluttande och glashala asfalterade vägen.

I detta ögonblick hann jag tänka två saker:
1) Hoppas att teleskopet inte möter någon bil.
2) Hur ska det gå med kollimeringen?

Teleskopet mötte ingen bil, det var ju sent på natten. Och kollimeringen höll sig bra trots den långa färden längs marken. Jag behövde aldrig kollimera om.

m v h
Hans Bengtsson

En riktig astro-nörd hade nog tänkt annorlunda än du vid detta tillfälle, dvs

1) Hur ska det gå med kollimeringen?
2) Hoppas att teleskopet inte möter någon bil.

Skoj, skoj

/Timo K