Astronet forum

För en tid sedan blev jag utmanad på astroduell av Gustav/Wilt. Gustav vill själv hävda att han talade om utmaning snarare än duell, vilket inte riktigt stämmer med hur han offentliggjorde just en duell på Twitter :-). Hur som helst, utmanad blev jag. Så här såg den ut när Gustav i ett mail kastade handsken:

"* Du gör fem observationer av en variabel om jag gör fem observationer av djuprymdsobjekt.
* Observationerna skall dokumenteras och rapporteras. I ditt fall till SVO, i mitt fall i form av obsrapporter på Astronet.
* Jag ger dig en variabel som passar dina instrument, du ger mig fem olika djuprymdsobjekt som passar mina instrument (och min stadshimmel)."

Jag accepterade förstås samtidigt som jag uppdrog åt Gustav att observera Andromedagalaxen, Ringnebulosan och Herkuleshopen (reglerna har justerats något under väg). Observationerna ska även dokumenteras medels skisser och rapporteras till Deep Sky Archive. Själv tvingades jag därmed inse att jag tillslut var tvungen att göra regelrätta variabelobservationer. Hum.

Variabeln Gustav valt ut heter RX And och verkar vara en synnerligen stökig stjärna, iallafall för en nybörjare som mig. Ibland rör den sig fort upp och ner i magnituderna, ibland ligger den stilla månader i sträck. AAVSO-kartor fick jag också, fem stycken närmare bestämt. Så då var det bara att ge sig ut i mörkret (eller med tanke på månen snarare halvmörkret). Jag gjorde första observationen den 24 augusti.

Gustav hade bland annat bifogat en 15 graders sökkarta. Det tog inte många minuter att konstatera att den var fullständigt oanvändbar. Jag lyckades helt enkelt inte orientera den efter himlen. Efter lite funderande insåg jag att anledningen var att den helt saknade den kontext som jag är van vid från TriAtlas kartor -- den hade inga stjärnbildslinjer, inga DSO:er, namn eller andra beteckningar -- och uppenbarligen använder jag dem för grovnavigeringen. Men det löstes enkelt. På TriAtlas ark B25 är RX And utmärkt och därmed var det en smal sak att hitta rätt fält. Väl där bytte jag till AAVSO:s karta med 1 grads FOV. Nu fungerade däremot denna karta alldeles utmärkt. Det var heller inga bekymmer att hitta RX And och lämpliga jämförelsestjärnor. Observationen lyder som följer:

RX And, 24 augusti 2013, UT21:32, 12.0

En andra erfarenhet, efter det där med kartorna, var att det ju gick alldeles utmärkt att obsa trots att en nästan full måne var uppe. Inte så konstigt att variabilisterna får så många kvällar under stjärnorna.

Med flera klara kvällar på rad har det sedan blivit ytterligare tre observationer:

RX And, 25 augusti 2013, UT20:00, 11.0
RX And, 27 augusti 2013, UT20:03, 11.4
RX And, 28 augusti 2013, UT19:45, 11.3

Jag har förstås observerat andra saker dessa kvällar. Jag plockade bland annat Hickson 79. Den står illa till från min altan (när det mörknar tippar den snart nedom hustaket) och jag har inte lyckats med den tidigare. Medan jag kämpade med galaxgruppen, funderade jag på varför jag aldrig fallit ner i variabelträsket. Jag kom fram till att det är just kämpandet det handlar om. Visst är det kul med ett studiebesök i variabelträsket -- och jag kan mycket väl tänka mig att fortsätta följa RX And -- men där finns så vitt jag kan se inte samma sorts visuella utmaning som i mitt tycke gör Hickson-grupperna, och djuprymdsastronomin, så kul. Väl i rätt stjärnfält hittade jag den omedelbart. Att separera komponenterna i Hickson 79, eller iallafall två av dem, tog med medioker gränsmagnitud däremot bortåt en timme. Lite konstigt när man tänker på det, men för mig är det den där timmen det handlar om.

/Johan

Härligt! En garde!
Riktigt kul idé! Bra jobbat Johan! Du står alltså med ena foten i variabelträsket, vi får se om du lyckas dra upp den igen...
Då återstår bara att se resultaten av Gustavs besök på den djupa sidan, det ska bli riktigt intressant.

Mvh,
Tomas W

Jomenvisst är det kul!

RX And samarbetade och såg till att ha ett utbrott lagom till att Johan obsade. När den väl slinker ned i minimum blir den svagare än fjortonde magnituden, något att bita i även för en 16-tummare.

Precis som Johan skriver har reglerna ändrats något.

Dels skrev Johan i mail till mig att

Sen måste jag erkänna att jag tycker att jag kom lindrigt undan i denna duell. Jag uppmanar dig därför att föreslå ytterligare två variabler.

Så kartmaterial för ytterligare tvenne variabler kommer att vidarebefordras till observatoriet på Brattefjäll.

Dels har vi kommit överens om att Johan även skall rapportera sina obsar till AAVSO vid sidan av SVO, samt att jag ska pröva på att använda någon mer djuprymdig karta som exempelvis Tri-Atlas (istället för bara AAVSO-kartor) för några av mina stjärnhoppningar.

Dessutom kom vi överens om jag kunde byta ut M13 mot någon annan klotformig stjärnhop, eftersom det så här års ligger ett femvåningshus mellan min 20 cm reflektor och Herkules, samt att jag kunde välja valda delar av Andromedagalaxen och dess grupp av satellitgalaxer.

Så hur har det då gått för mig?

Jag har kommit en bit på vägen. Jag började med att sätta mig in i det här med teckning av djuprymdsobjekt genom att än en gång läsa Att observera genom att teckna, Johans utmärkta introduktion till ämnet publicerad i SAAFs Fokusserie. Johan poängterar där vikten av att teckna på gott papper, så jag införskaffade en trådbunden olinjerad skissbok i klotband, A5-format och beständigt papper av lämplig tyngd. Vidare shoppade jag pennor - tolv blyertspennor i varierande hårdhetsgrad, samt en maffig större grafitkrita (tror jag det kallas, ser ut som en tjock blyertspenna utan träbeslag, verkar vara bra för att få till nebulosasudd) - och en stomp.

Än så länge har jag obsat två objekt.

Som ersättare till M13 valde jag M56, som jag obsade under en halvtaskig himmel (gränsmagnitud 4.5) häromkvällen. I 20 cm Newton och 6.7 mm okular (179x) var det en ganska oansenlig blobb med viss koncentration mot mitten. Inga upplösta stjärnor.

En annan kväll blev det så dags för M31 och dess satelliter. Jag valde den här gången den ljusaste satelliten, M32, som under halvtaskig himmel (gränsmagnitud 4.8 - jag obsar från centrala Lund) var väldigt tydlig vid 179x, ett kompakt objekt med nästan stellärt centrum. Just ett sådant djuprymdsobjekt som passar oss stadsbor.

Jag har inte digitaliserat teckningarna än - det kommer! - men jag kan väl säga så här långt att just själva tecknandet är det jag känner mig mest osäker inför. Att observera svaga detaljer genom att observera noggrant är spännande och kul, men att få ner det hela på en estetiskt tilltalande teckning är minst sagt svårt. Och jämför man med vad teckningsfantomer av olika slag publicerar på olika ställen så kan man ju få rampfeber för mindre. Men å andra sidan visade en del klickande genom Deep Sky Archive att alla teckningar minsann inte är så himla perfekta, så jag behöver nog inte skämmas när jag väl lägger in mina obsar där.

En annan sak är det här med vad man förväntar sig att se. M32 och M56 har jag sett tidigare - "sett" istället för att "observerat" dvs dokumenterat i teckning - så där visste jag vad jag skulle spana efter. Men min bristande erfarenhet som djuprymdare visade sig när jag gav mig i kast med några av de svagare satelliterna till M31, NGC 147 och NGC 185. Bägge dessa bommade jag. Jag visste helt enkelt inte vad jag förväntades kunna se: en liten kompakt och svag grej eller en större svag sudd, eller ingenting? Spanade länge och väl, men jag kunde inte se objekten. Det är möjligt att det går en annan kväll med bättre himmel, så jag kommer försöka igen. I varje fall NGC 185 har jag visst hopp om att kunna fånga inne från stan i min 20-centimetare. Vad tror ni?

/Gustav

NGC 185 borde du se en klar och månlös natt

Vilken kul idé! Den här duellen kan bara ha vinnare. Jag håller tummarna för er båda två.

mikaelanderlund wrote:NGC 185 borde du se en klar och månlös natt

Av de två yttre satellitgalaxerna till M31, NGC147 och NGC185, är NGC185 betydligt enklare att se än NGC147. NGC185 kanske kan synas från Lund med 8 tum (?) men jag tvivlar på att NGC147 är synlig. Från en mörk himmel har jag sett dem båda med 8 tum och mindre teleskop och kikare. Faktiskt "upptäckte" jag NGC147 med 20x100 kikare så pass sent som 2003. Minns en reklam i S&T att Arizona astronomen Brian Skiff hade sett NGC147 med ett 70mm Televue Pronto-teleskop, men han är ju omänsklig.

/Timo K

Det roligaste med den här duellen så här långt är de olika insikterna som dyker upp på vägen. Skillnaden i kartkultur var en sådan för mig, och frågan om vad man kan förvänta sig att se verkar ha varit en sådan för Gustav. Minns själv när jag första gången insåg hur spiralarmar ser ut i teleskopet. Innan jag väl såg dem (i M33) hade jag tämligen felaktiga föreställningar vilket sannolikt hindrade mig från att se dem. I djuprymdsastronomin spelar därför erfarenheten en central roll. Men så är det väl även på andra håll.

Ett tips Gustav: Testa lite torrsim innan du ger dig ut. Leta upp några lämpliga skisser (exv på Orionnebulosan) och teckna av den vid skrivbordet. På så sätt lär du dig snart hur du använder stompen. Sen är det väsentligt svårare i mörkret men själva tekniken kan du erövra i förväg. Och glöm sedan det där med det konstnärliga. Du ska reproducera, inte kreera. :-)

Johan

Darsenius hade med U Cas och RV Cas i serien "Objekt för amatörteleskopen" i P.A.T. en gång i tiden, och jag tror rätt säkert att NGC 185 och 147 fanns med på den kartan, även om jag inte hittar artikeln just nu. Det var helt i linje med hur serien var uppbyggd: områden som innehöll både variabler och deep-sky-objekt presenterades. Nästan så jag tycker mig känna igen metoden, som går ut på att locka ner intet ont anande nebulösa observatörer i variabelträsket med hjälp av suddiga lockbeten.

Jag tror att jag har sett NGC 185 med 6-tums Newton från Göteborg men jag har inga anteckningar och det kan inte uteslutas att jag blandar ihop den med NGC 278 som ligger alldeles intill RV Cas.

m v h
Hans Bengtsson

Eller så var det tvärtom: Darsenius tyckte att insnöade variabilister borde se något mer när de var ute och jagade :-).

/Johan