Jag snubblade över en identifikation idag som jag inte kände till: vår (före detta bortglömda) mira V2072 Cygni är identisk med LD 55, dvs en stjärna upptäckt av Lennart Dahlmark.
Stjärnan tycks inte ha tilldragit sig speciellt mycket intresse sedan Dahlmark
publicerade sin upptäckt 1982. Stjärnans position uppmättes någorlunda noggrant av
Skiff och Williams 1997 och den fick sin officiella beteckning i
den 73:e namnlistan. Enligt samma källa har den även studerats i en masteruppsats av O.D.Pikalova 1995, ett dokument som tycks befinna sig bortom internets gränser.
Idag mätte jag den till ganska exakt magnitud 13 (V), stjärnan är på uppgång och det ska bli spännande att se hur ljus den blir i maximum.
I samma fält - jag obsade med en fjärrstyrd vidvinklig 10 cm refraktor i New Mexico - återfanns bland bifångsterna två andra Dahlmarkvariabler, bägge publicerade i samma rapport från 1982:
V1910 Cygni=LD 57. En hastigt och oregelbundet varierande stjärna som fick sin officiella beteckning i
den 68:e namnlistan som även refererar till en opublicerad studie av Rahmatov från 1986. Samme astronom publicerade två år senare
en studie av stjärnan som byggde på Moskvaobservatoriets plåtarkiv och fotoelektriska mätningar. Ljuskurvan i Rahmatovs uppsats visar snabba variationer på ett par magnituder, vilket även är intrycket man får av
mätningarna i AAVSO:s databas (stjärnan är ganska välobserverad). I SVO finns idag 37 obsar, merparten av Margareta Westlund under en koncentrerad tid 1998-2001 (drevs det något observationsprojekt på denna och/eller andra LD-variabler då?), samt några av Tomas W.
NSV25604=LD 51. Även den här variabeln publicerades av Dahlmark 1982. Den astronomiska litteraturen tycks inte ha något att säga om den här stjärnan, bortsett från Skiffs och Williams identifikationspapper. Men det finns lite att hämta i ett par databaser:
Lennart Dahlmarks mätningar, förtjänstfullt tillgängliga i SVO,
visar på en variation mellan omkring 12 och 15, fotovisuellt.
VSX anger även att stjärnan fångats i NSVS. Försedd med denna korsidentifikation kan vi plocka fram ytterligare lite fotometri. Williams et al katalog över röda variabler i NSVS
ger en amplitud på 0.6 magnituder, långt under Dahlmarks tre magnituder.
Men tittar man
på ljuskurvan som man får om man skriver in positionen för LD 51 i NSVS blir det lite mer svårtolkat. Det skulle kunna tolkas som en förmörkelsevariabel som varierar närmare tre magnituder, och därmed passa ihop med Dahlmarks mätningar, överlagrat på en mer långsam förändring på en halv magnitud eller något.
Men det märkliga är i så fall att NSVS visar stjärnan i minimum vid fyra av totalt 241 mätningar, medan Dahlmarks mätningar visar stjärnan runt 14:e magnituden ungefär lika ofta som runt den 12:e magnituden.
Jag vet faktiskt inte hur man får ihop Dahlmarks mätningar med NSVS. Men det jag vet är att det vore kul att se hur stjärnan beter sig framöver. En spännande bifångstvariabel, helt enkelt.
/Gustav