Astronet forum

Här är ljuskurvan för SU Tauri under tiden 26 december 2004 - 14 januari 2005 med mycket bättre tidsupplösning:

http://www.aavso.org/lcg/plot?auid=000- ... an=&vmean=

Lägg särskilt märke till alla de negativa observationerna under andra hälften av diagrammet. Till slut var det bara CCD-observatörerna som hängde med.

mvh
Hans Bengtsson

Så typiskt, har varit väldigt disigt/molnigt båda helgerna jag varit uppe nu, blev inget obsande alls förutom två stycken jag hann med förra helgen...

mvh
Robin Andersson

För inte så länge sen så inskaffade mig en ny 7x50 kikare (den förra jag använt var lite triss och trass) för att kunna hinna göra lite snabba observationer samtidigt som jag har mycket att göra med skolan. Poängen var kortfattat att jag skulle slippa spara lite tid som sagt, hur som helst idag fick jag använda den för första gången och det gick förvånansvärt bra, och fort dessutom.

Var lite ovan med det stora synfältet så det kändes ungefär som att besöka nya variabla stjärnor. Nackdelen dock är ju nu att jag inte kan observera lika många variabla stjärnor, men som sagt, använder denna enbart för korta tillfällen.
Det var lite spännande samtidigt att få observera V Aql, en mycket röd stjärna som jag anade skulle ligga vid min gränsmagnitud som idag låg på cirka +7.6. V Aql var en av de första jag observerade idag och hade inte så särskilt mörkeranpassade ögon för dagens observationer. Jag såg först inte V Aql alls men den kröp sedan fram och fick mig då att tänka på en fråga jag ställt innan ifall purkinje-effekten kan "klättra över" gränsmagntiuden, vilket vi kom fram till att den inte gör. Tycker dock att jag känner av purkinje-effekten mer när jag tittade med kikare jämfört med teleskopet, tyckte jag upplevde en magnitudskillnad på cirka +0.2~ när purkinje-effekten verkade jämfört med ingen verkan.

Dagens obsar i alla fall blev följande (2011-11-11):

R Sct + 5.3
X Oph + 6.8
g Her +5.1
V Aql +7.1
R Aql +6.1
AC Her +7.2

Mer blev det tyvärr inte, har en hel del skolrelaterat att göra nu.

mvh
Robin Andersson

Min teori för observation av röda stjärnor är att man underskattar svaga, som är på gränsen att ses, och överskattar ljusstarka röda. Detta är iaf. något jag ofta har upplevt när jag jämfört mina obsar på AAVSO.

Ett typiskt exempel är höstens observationer av R Aql: http://www.aavso.org/lcg/plot?auid=000- ... an=&vmean=. Mina obsar markerade. I början ligger de under medelkurvan, på slutet över.

Teorin är att för svaga stjärnor använder man bara de ljuskänsliga stavarna. Dessa är mer känsliga än tapparna för blått ljus, alltså tycker man svaga röda stjärnor är svagare än de egentligen är. För ljusa röda stjärnor kickar tapparna in och förstärker bilden, speciellt i det röda området där de är känsligare (Purkinje-effekten), och särskilt om man tittar direkt på stjärnan så den hamnar på gula fläcken på näthinnan där det är extra tätt med tappar.

Intressant, det har jag faktiskt inte tänkt på. Tycker det är fascinerande dock med purkinje-effekten. Jag vet att det märks av när man observerar kolstjärnor, men just vad hos kolstjärnorna är det som skapar det? Är det enbart färgen som gör det?

mvh
Robin Andersson

Robin Andersson wrote:Intressant, det har jag faktiskt inte tänkt på. Tycker det är fascinerande dock med purkinje-effekten. Jag vet att det märks av när man observerar kolstjärnor, men just vad hos kolstjärnorna är det som skapar det? Är det enbart färgen som gör det?

mvh
Robin Andersson

Jag tror det i första hand är den låga temperaturen på dessa stjärnor som gör dem speciella. Vid svartkroppsstrålning (http://sv.wikipedia.org/wiki/Svartkropp) hamnar ju intensitetstoppen allt längre åt det röda ju lägre temperaturen är. Den röda färgen (eller snarare bristen på blått och gult ljus) samt stavarnas och tapparnas olika känslighetsområde gör sen resten.

Kvällen den 11 november 2011 bjöd först på rätt besvärlig himmel med mycket stratusmoln som jag fick navigera mellan. Efter hand blev det betydligt bättre förhållanden, även om gränsmagnituden aldrig kröp längre ner än ca 13.5.

Två olika pass, här är det första:

W Lyr, 1750 UT, magn 8.9
T Her, 1753 UT, magn 10.6
TV Her, 1756 UT, magn 11.0
S CrB, 1759 UT, magn 8.5
V CrB, 1802 UT, magn 7.6
Y CrB, 1805 UT, magn 10.6
RR CrB, 1808 UT, magn 7.6
SW CrB, 1809 UT, magn 8.0
S Boo, 1812 UT, magn 9.9
S UMa, 1815 UT, magn 9.3
T UMa, 1818 UT, magn 7.6
RS UMa, 1821 UT, magn 11.3
RY Lyr, 1824 UT, magn 13.1
PT Her, 1827 UT, magn 12.5
QT Her, 1830 UT, magn 11.6
BF Cyg, 1833 UT, magn 10.2
AV Cyg, 1836 UT, magn 10.8
DV Cyg, 1839 UT, magn <12.6
Chi Cyg, 1842 UT, magn 12.0
RT Aql, 1845 UT, magn <12.8
Z Lyr, 1848 UT, magn 10.6
HK Lyr, 1851 UT, magn 8.4
T Del, 1854 UT, magn 9.3
S Del, 1857 UT, magn 11.8
AQ Del, 1900 UT, magn 11.3
CV Sge, 1903 UT, magn 10.4
T Sge, 1906 UT, magn 10.0
SV Sge, 1909 UT, magn 10.7
AF Cyg, 1912 UT, magn 7.1
AW Cyg, 1915 UT, magn 9.3
RT Cyg, 1918 UT, magn 11.2
R Cyg, 1921 UT, magn 12.8
RS Cyg, 1924 UT, magn 8.7
RW Cyg, 1927 UT, magn 8.3
U Cyg, 1930 UT, magn 9.9
CX Cyg, 1933 UT, magn 13.0
V Cyg, 1936 UT, magn 11.1
RZ Cyg, 1939 UT, magn 13.0
AZ Cyg, 1942 UT, magn 8.6
V1057 Cyg, 1945 UT, magn 12.7

Det andra passet, med SS Cygni i utbrott:

SS Cyg, 2105 UT, magn 8.8
WY Cyg, 2108 UT, magn 12.0
AM Cyg, 2111 UT, magn 12.4
AI Cyg, 2114 UT, magn 10.0
SX Cyg, 2117 UT, magn <13.2
SS Peg, 2120 UT, magn 11.8
AD Peg, 2123 UT, magn 11.5
AF Peg, 2126 UT, magn 9.3
SX Peg, 2129 UT, magn 9.3

Jag hade fortsatt en stund ytterligare om det inte varit för att himlen nu snabbt blev nästan helmulen.

Under alla omständigheter tycker jag att variabla stjärnor verkar vara ett intressant område av astronomin, som jag nog kan bli intresserad av vad det lider…

Mvh
Hans Bengtsson

Imponerande lista Hans! Jag ser att Pegasus har börjat krypa in på din obs-lista, ska försöka komma igång med alla de stjärnor jag gjorde kartor till förra året så kanske vi alla kan få ihop en ordentlig kurva till någon av de, det gick ju faktiskt väldigt bra sist även om vi ej hann följa de särskilt länge (tänker på EW Peg, AD Peg, HM Peg och de).

mvh
Robin Andersson

Jag håller med Robin, i sanning en imponerande lista!

En fråga till Hans: du håller en snitthastighet på en variabelskattning var tredje minut. För mig är det runt tjugo minuter mellan varje observation. Din långa erfarenhet och min begränsade dito är förstås förklaringen, men kan du ge en novis något tips på hur man kan snabba upp observerandet? Jag använder en 15x70 fältkikare på fotostativ.

wilt wrote:Jag håller med Robin, i sanning en imponerande lista!

En fråga till Hans: du håller en snitthastighet på en variabelskattning var tredje minut. För mig är det runt tjugo minuter mellan varje observation. Din långa erfarenhet och min begränsade dito är förstås förklaringen, men kan du ge en novis något tips på hur man kan snabba upp observerandet? Jag använder en 15x70 fältkikare på fotostativ.

20 minuter? Jag kan själv säga att jag ligger på cirka 2-4minuter per observation beroende på om det är en dålig dag, ny stjärna, eller att monteringen spökar och jag har sysslat med variabla stjärnor lite mer än ett år nu. Men mina bästa tips är att fortsätta observera, till slut så kommer du själv inse hur snabbt du tar dig mellan stjärnorna på himmelen utan att ens tänka tanken på det. Sedan blir du kanske till och med så van med vissa av dina variabler att du inte ens behöver kartor. Jag har själv hamnat i den fasen när det gäller R Sct, V Aql, V Boo då jag har besökt de tre ganska många gånger och lärt mig vilka stjärnor det är som ligger i närheten. Men sen är det heller inget fel med att man spenderar lite extra tid hos en variabel, så länge man själv har bedömt den och är nöjd med det så är det bra. Vet att jag ofta spenderar en liten minut extra om jag tycker att den ligger och halvgömmer sig mellan två andra stjärnor till exempel magnitud +9.0 +9.2 dvs då variationerna är väldigt små, men 0.2 magnituder gör dock en stor skillnad sen på ljuskurvan, även om inte ljuset uppfattats som en stor skillnad

mvh
Robin Andersson

Robin: tack för ditt uppmuntrande inlägg!

Ikväll observerade jag fem variabler på 65 minuter. Jag tror att det som tar tid för mig är orienteringen, att hitta fram till stjärnan. Jag har precis påbörjat ett variabelprogram och jag lägger till nya stjärnor allteftersom. Eftersom stjärnorna är nya för mig i dagsläget så tar det en väldig tid att bekanta sig med himmelsområdet, stjärnhoppa mig fram till området nära variabeln, kolla och dubbelkolla för att förvissa mig om att jag verkligen har rätt stjärna i synfältet innan själva magnitudskattningen tar vid. Förhoppningsvis kommer den här biten gå lättare med mer erfarenhet, ditt svar tyder ju på det. (Sen blir det inte bättre av att jag måste köra med ganska gymnastiska övningar för stjärnor över 45 graders altitud eller så, pga kombinationen fotostativ och fältkikare.)

Jag använder tre kartor. Jag har ritat in mina variabler på en översiktskarta, sen använder jag AAVSO:s 15-graders och 5-graders kartor för själva variabelskattningen, den sistnämnda överensstämmer ungefär med kikarens synfält.

Funderar på om det går att hitta någon smidigare lösning rent fysiskt för hur jag hanterar kartorna. Nu är det ett jonglerande mellan kartpärmen som jag bläddrar genom, kikaren, anteckningsboken och ficklampan.

Ja precis, det är faktiskt stjärnhoppningen som är det mest krävande. Men när man väl bemästrar den delen går ofantligt fort att hitta oavsett om det är nya variabler eller inte, så det är bara att "öva" på! Dessutom är det en konst att kunna hitta på himmelen.

mvh
Robin Andersson

Jag känner igen mig i dina vedermödor Gustav. Jag hade ungefär liknande problem när jag började för 3 år sedan. Stjärnhoppningen kommer säkert att gå mycket bättre efter ett tag. Det är mycket en träningssak. Dels att man lär sig hur man hittar fram till variabeln (från nån stjärna som ses med blotta ögat) och dels stjärnfältet runt den (så man vet att man hamnat rätt). Som Robin skriver hittar man nästan automatiskt rätt eftar att ha tittat på samma stjärna ett antal gånger. Som Robin har jag nu också några stjärnor där även jämförstjärnornas magnituder sitter och det gör att bedömningen gå+r betydligt snabbare. Det gör att man kan ta ett par stjärnor åt gången mellan anteckningarna.

Själva bedömningen är nog det som minst har snabbats upp för mig. Känner mig fortfarande ofta rätt osäker, särskilt om det är röda stjärnor inblandade. Ibland kan det då vara bra att ta bort ögonen från kikare, ta ett par djupa andetag och titta igen. Speciellt svårt är det om jämförstjärnorna ligger vertikalt, lättare med horisontella jämförstjärnor.

Jag har ett stativ som går att veva upp drygt 2 meter, så att man alltid kan stå bekvämt under kikaren och titta för stjärnor med högre höjd. På så sätt kan jag klara 60 graders höjd, men håller med dig om att det är jobbigt med de högre liggande stjärnorna som jag helst undviker.

Jag har kartorna på min dator (med rött på svart bakgrund, AAVSO-kartor eller Cartes du Ciel) och springer mellan balkongen och datorn. Inte helt optimalt detta, speciellt för nya stjärnor. En del observatörer använder ett notställ för pärmen men kartor med en röd ficklampa i nån hållare på stället, det verkar rätt praktiskt.

Instämmer i vad som sagts ovan.

Väldigt mycket handlar det om att samla på sig kunskap om hur fälten kring olika variabler ser ut och hur man tar sig dit. Flitigt observerande, med andra ord. Variabler som man har observerat flera gånger (och i någorlunda modern tid!) kan man i regel hitta till och identifiera utan hjälp av kartor.

När jag ser på mina obsar häromkvällen (11 nov) var det bara i följande fall som jag använde mig av karta vid själva uppletandet: AQ Del, SV Sge, CX Cyg, V Cyg, RZ Cyg, AZ Cyg, V1057 Cyg. För alla övriga (42 variabler) hade jag denna info i huvudet, tack vare att jag observerat dem flera gånger tidigare. Det tar bara obetydligt längre tid för mig att gå till och identifiera t.ex. SS Cyg än det tar för mig att få in månen i mitten av teleskopets synfält. Det rör sig om kanske 10 sekunder eller något sådant.

När det gäller magnitudskattnigen kastar jag dock (nästan) alltid en titt på kartan, jag litar inte hundraprocentigt på min förmåga att minnas alla jämförelsemagnituder. Vill inte riskera att något blir fel pga felaktig minnesbild.

Variabelobserverande skiljer sig från mycket annat astronomiskt observerande genom att man inte får bättre resultat för att man håller på länge med en enskild observation. Den som studerar planeter vill kanske invänta ett ögonblick av mycket god seeing för att detektera någon detalj på planetytan, och liknande saker gäller vid observerande av deep-sky-objekt, kometer, osv. Men man förbättrar inte kvaliteten på en variabelskattning genom att hålla på 10 minuter istället för 2 minuter. Snabbhet och effektivitet brukar tvärtom ge bäst träffsäkerhet vid skattningen.

Man kan säga att en variabelobs består av tre huvuddelar:
1) Uppletande och identifikation av variabeln.
2) Magnitudskattningen.
3) Anteckning av observationen.

Merparten (ungefär 2 minuter) av de 3 minuterna jag ägnar åt en variabel lägger jag på magnitudskattningen. Genom att jag har zoom-okular kan jag mycket snabbt bedöma magnituden vid ett par olika förstoringar (om inte variabeln är ljussvag förstås, då är det enbart hög förstoring som gäller). När så är tillämpligt, kollar jag också med både fokuserad och defokuserad bild, samt, om variabeln är ljusstark, även med vad jag ser i sökaren. De olika bedömningarna jag gör blir till en ”samlad bedömning” som är den magnitud jag antecknar. Denna procedur brukar totalt ta ca 2 minuter.

När jag i augusti 1990 återupptog observerandet efter många års uppehåll, så började jag med att göra en obs var 5:e minut. Men efter ett tag upptäckte jag att jag lika gärna kunde göra en obs var 3:e minut utan att behöva skynda mig, och så har det förblivit. Vid något tillfälle har jag gjort en obs varannan minut, som den 15 april 1991 då jag tog 30 variabler på en knapp timme, men det tempot övergav jag eftersom det kändes lite halvstressigt. Och att stressa vid observerande är något som känns rätt otänkbart för mig. Det ska vara ren avkoppling och får ta den tid som känns naturlig.

För att få hygglig snabbhet vid observerande (det är avkopplande för mig när jag känner att allt flyter på bra!) måste man ha god ordning på prylarna runtomkring. Kartorna ska sitta i helt konsekvent ordning i kartpärmarna, man ska veta i vilken ficka man har den röda lampan, man ska veta var pennorna och anteckningspapperet finns, osv. I vanliga fall är jag inte så särskilt noga med sådana saker, men just när det gäller observerande är jag noga, av ren självbevarelsedrift!

Slutligen ett litet praktiskt tips. När man observerar en ny variabel behöver man ”överföra” stjärnfältets utseende på kartan till vad man ser i teleskopet. I ungdomen kunde jag göra detta genom att mentalt ”fotografera av” kartan så att minnesbilden stannade kvar tillräckligt länge i huvudet för att jämföras med bilden i teleskopet. Det fungerade även för ganska komplicerade stjärnfigurer med kanske ett 20-tal stjärnor inblandade. Men den typen av bra fotografiskt minne har jag gradvis och delvis förlorat med åren, och istället ersatt med memoreringsteknik av typen ”ramsor” som jag upprepar för mig själv ett par gånger när jag går från karta till teleskop. Exempelvis: ”Stjärna, stjärna, rät vinkel uppåt, fyra i rad, triangel ner till höger” för att beskriva vägen från utgångspunkten till variabeln.

Och ytterligare ett tips:
Använd alltid exakt samma "stjärnväg" för att komma till en viss variabel! Det underlättar mycket.

Mvh
Hans Bengtsson

Stort tack till alla tre för era synpunkter och tips!