Hej
Eftersom snön oväntat lämnat mitt obs-ställe tänkte jag ge mig dit igår för att se hur det klarat vintern och prova lite metodik med fältrotation på merope där det går att få med flera stjärnor i samma synfält med korta exponeringstider. Olyckligtvis hade jag tagit med mig handkontrollen till HEQ5 pro i stället för till EQ6 så det gick inte att köra monteringen
Visar på ett bra sätt varför jag för länge sedan slutat med "vägastronomi". Obset som ännu saknar optik hade åtminstone klarat vintern utmärkt så jag ser fram mot nästa säsong med tillförsikt, då kanske även det riktiga obset kan vara klart.
Eftersom den här högintressanta tråden pågår så tänkte jag i stället att jag skulle undersöka förutsättningarna för att fota Sirius B, något riktigt försök kunde det inte bli frågan om eftersom monteringen stod stilla så jag fick knuffa fram tuben för att försöka hålla Sirius kvar i synfältet, 160 exponeringar fick jag ihop i blåsten innan jag gav upp. Jag testade som hastigast seeingen högre upp på himlen och den uppfattade jag som hygglig.
Så här ser Sirius ut, medelvärdesstackad med 160 subar och 0.005 s exponeringstid, toppvärdet på Sirius låg på ca 50 000 ADU med min Atik 314L på GSO 8" RC. Enligt Iris så är fwhm värdet ca 8" vilket nog kan vara normalt så lågt ned på himlen.
Dagens kluriga fråga är vad den vertikala extraspiken uppåt från Sirius kommer ifrån?
Skapade sedan ett profildiagram i Iris, diagrammet är skalat så att 10 enheter horisontellt motsvarar en bågsekund, Sirius B skulle alltså befinna sig runt 90 på skalan.
Här syns att ljusstyrkan för Sirius A vid Sirius B´s uppskattade position är ca 5% av toppvärdet, eller 500 gånger starkare än det förmodade toppvärdet för Sirius B
Här är en annan stjärnprofil för en stjärna som är tagen högre upp vid ett annat tillfälle, Iris anser att fwhm värdet för den här stjärnan är 4" och skalan är densamma som i det andra diagrammet.
Ljusstyrkan för Sirius A vid Sirius B´s uppskattade position är här ca 0,25% av toppvärdet, eller 25 gånger starkare än det förmodade toppvärdet för Sirius B
Kan man då dra några slutsatser av det här? Ja åtminstone en, det är svårt att fota Sirius B, från våra polartrakter kanske till och med nästan omöjligt, jag tvivlar på att någon har gjort det så här långt norrut, 60 graders latitud. Att det krävs ovanligt bra seeing verkar tydligt, seeingen påverkar ljusspridningen från Sirius A väldigt mycket mer än vad jag förväntade mig. Att man måste ha väldigt många exponeringar så att stjärnan blir ordentligt rund så att det går att använda rimliga metoder för att reducera stjärnjuset och fotonbruset är nog också tydligt, jag provade en del metoder för reduktion av stjärnljuset på den här bilden men genom att stjärnan är väldigt ojämn så gav det absolut ingen förbättring.
En hastig uppskattning av metod kan se ut så här, ljusnivån från Sirius A i positionen för Sirius B är 100 gånger större än ljuset från Sirius B, S/N blir då 0,1 och helt hopplöst, stackar man då 1000 bilder så blir S/N förhållandet i stället 10 vilket bör vara OK för detektion av Sirius B.
Kanske blir den totala exponeringstiden för kort om man använder så korta subar som 0,01s, stjärnan blir inte rund efter bara 10s total exponering. Rödfilter har jag föreslagit för att förbättra seeingen och få lite längre exponeringstid och därmed rundare stjärna. Stjärnorna ser ut att ha likartat färgindex, 0.0 B-V, en vit dvärg och en blå superjätte, men jag vet inte vad ett rödfilter gör när det gäller magnitudskillnaden. I U-B så vinner Sirius B lätt med -1,04 men då duger nog inte våra prylar till att fota med.
Undrar också vad det betyder om man använder en planetkamera med bara 8 bitar upplösning, för det är det väl det på sådana? och dessutom kompression av datat?
Anders
