Astronet forum

En liten kommentar till ovanstående.

När det handlar om stjärnor och andra mer eller mindre punktformiga objekt så ökar man inte möjligheten att se ljussvaga sådana särskilt mycket ifall man flyttar teleskopet från staden (i mitt fall Göteborg) till landsbygden. Jag har testat, det rör sig om några få tiondelar av en magnitud som man tjänar. Detta trots att gränsmagnituden för blotta ögat skiljer sig med ca 2 magnituder. När man väl låter teleskopet visa sin fulla potential, vilket sker bara vid hög förstoring, så hamnar man på nästan samma gränsmagnitud inne i staden!

Detta förutsätter förstås att man inte har några närbelägna lampor som lyser in i teleskopet, och med landsbygd menar jag inte extrema platser som Mauna Kea eller liknande utan helt vanlig svensk landsbygd.

Gränsmagnituden med min 20 cm f/5 Newton ligger nästan alltid i intervallet 13.5-14.5, antingen det är smådisigt eller jätteklart, värdet är förvånansvärt konstant. Om jag genom att flytta teleskopet från Göteborg till landsbygden skulle tjäna lika mycket som jag gör för blotta ögat, ja då hade det ju varit fantastiskt, med gränsmagnitud 15.5-16.5 istället ... men det skulle i verkligheten snarare bli 13.8-14.8.

Man kan alltså inte alls överflytta skillnaden stad/landsbygd för blotta ögat till att gälla för teleskop.

Detta avseende stjärnor eller någorlunda stjärnlika objekt. För stora utbredda objekt är situationen annorlunda, där kan man inte på samma sätt utnyttja möjligheten att mörka bakgrunden genom hög förstoring, eftersom det diffusa objektljuset då uppför sig i stort sett som om det vore bakgrundshimmel.

M v h
Hans Bengtsson

Här är några kvantitativa data mellan observationer utförda i Åkesta strax norr om Västerås respektive min mörka observationsplats. De allra bästa förhållandena jag uppmätt och observerat här är:

Västerås Virsbo
SQM-L (magnituder per kvadratbågsekund) 20.7 21.6
V-gränsmagnitud blotta ögat 6.4 7.4
V-gränsmagnitud 25cm teleskop och hög förstoring 15.3 15.6

Trots att himlen är en magnitud mörkare når jag inte mer än 0.3 magnituder djupare med teleskop och hög förstoring. Visserligen kan motordrivningen förbättra gränsmagnituden i staden med någon tiondel jämfört med en handdriven Dobson ute på landet.

/Timo K

Hans och Timo !

Kan nån av er förklara magnituder på ett enkelt sätt.
En skrev här på forumet i min tråd om kikare att han ser magnituder lika bra i sin kikare som han hade köpt på Rusta lika bra som i en dyr.
Jag vet att Vega är magnitud 0 och ser i skysafari hur de olika stjärnorna, objekten anges i magnituder.
Men hur vet man en vanlig natt i Falun med sin 250 kronors kikare vilka magnituder man ser ?

Don sa ju så här ;
"17 per square arc-second, while my dark site averages about 21.5 (21.4-21.6).
That is a gain of 4.5 magnitudes simply by transporting my scope."

Hans sa ju staden ca 14 och på landet ca 16.
Timo ca som bäst ca 21.

Det kan vara variabler här jag missat.

Verkar då hyffsat i LA området, men har hört att läget där ska vara bra, vara flera stora observatorier byggdes där en gång i tiden.

Ska fråga Bartel om hur det var på OSP i år.

1997 OSP ; http://www.bbastrodesigns.com/6000X.html

Undrar vad det är en hyffsad natt på La Palma på berget, eller nere på 600 meter på västsidan av ön på lite mörkare ställe då.

Men frågan är, hur vet man, hur räknar man ut detta ?

Hej!

Magnitudbegreppet är centralt inom astronomin. Magnitud är helt enkelt ett mått på ljusstyrkan hos ett objekt. Det finns en hel djungel av olika typer av magnitud, men det som du i det här läget bör tänka på är skenbar (apparent) visuell magnitud, dvs hur ljust ett objekt ser ut på himlen i visuella våglängder (så som du ser det för ögat, med eller utan instrument).

Som du skriver har Vega magnitud 0 (noll). De svagaste stjärnorna jag kan se för blotta ögat från min balkong i Göteborg har ungefär magnitud 4 (ibland 3), från ett mörkt ställe på landet kan man en fin natt se magnitud 6 eller ännu något bättre.

Med teleskop ökar man möjligheterna att se svaga stjärnor något alldeles enormt. Med min 20 cm f/5 Newton kan jag vid låg förstoring se ca magnitud 12, och vid hög förstoring ca magnitud 14 (vid fin himmel). Min poäng med föregående inlägg var att belysa det faktum att skillnaden mellan stad och landsbygd inte är alls lika stor när man använder teleskop som den är utan teleskop. På stjärnor tjänar jag bara några få tiondelar av en magnitud om jag skulle ta teleskopet ut på landet, för min del är det inte på något enda vis mödan värt. En mycket enklare och effektivare variant, om jag verkligen tyckte att jag behövde observera svagare stjärnor, vore att byta teleskopet från 20 cm till 25 cm. För dem som regelmässigt observerar stora diffusa objekt kan situationen vara annorlunda. Tricket att öka förstoringen för att öka kontrasten mellan objekt och bakgrund fungerar inte alls lika effektivt om objektet uppför sig på ungefär samma sätt som himlen, dvs mörknar vid ökad förstoring.

Vad jag absolut INTE skrev i föregående inlägg var att gränsmagnituden (dvs magnituden för den svagaste stjärnan man kan se) är 16 på landet om den är 14 inne i staden. Jag skrev, tvärtom, att det bara skiljer några tiondelar av en magnitud.

Rent instrumentellt så finns det två saker som i första hand avgör gränsmagnituden: objektivets diameter och förstoringen man använder. Jag utgår då från samma atmosfäriska förhållanden, samma observationserfarenhet, osv. Det hela finns väldigt väl sammanfattat i den klassiska formeln för gränsmagnitud som ges nedan, där jag har klippt in ett gammalt inlägg jag skrev i Astronomiguiden.

Att med ett givet instrument försöka se så svaga stjärnor som möjligt samtidigt som man vill ha så låg förstoring som möjligt, det blir ungefär som att tävla om att "viska högst" (jag höll på att skriva "gå fortast", men då får jag nog protester från Svenska Gångförbundet!). För att se svaga stjärnor med ett givet instrument måste man helt enkelt använda hög förstoring, det är så man ökar kontrasten mellan stjärnor och himmelsbakgrund.

Med ett 45 cm teleskop (som ju är på gång) kan du räkna med att se stjärnor ljusare än magnitud 14.2 om du använder en så låg förstoring som 1.5 D (det blir 67.5x), det finns 27 miljoner sådana på himlen. Om du istället använder den höga förstoringen 13 D (dvs 585x) kan du räkna med gränsmagnitud 16.6, det finns 220 miljoner sådana stjärnor på himlen! Skillnaden är således enorm när det gäller gränsmagnitud om man använder låg eller hög förstoring. I själva verket kan man räkna med att se ungefär lika svaga (dvs lika många) stjärnor med ett teleskop på endast 15-20 cm med hög förstoring som man kan se med ett 45 cm teleskop med låg förstoring.

Om du satsar på att endast använda låg förstoring till ett 45 cm teleskop så klipper du bort teleskopets verkliga styrka, som är att tränga djupt ner i magnituderna och att kunna urskilja små detaljer (ha god upplösningsförmåga). Ljusstarkast bild har man för blotta ögat (inte bara i en stad)! Men det är ju inte det man eftersträvar hos ett teleskop.

Detta om detta. Här är inlägget jag skrev i AG för länge sedan:


Man kan inte räkna dem alla - eller kan man?

Hur många stjärnor kan man teoretiskt se med olika astronomiska instrument? Frågan är berättigad, eftersom den kan ha viss betydelse för den som planerar att skaffa fältkikare eller teleskop. Ändå ser man aldrig eller nästan aldrig några sådana siffror i litteraturen. Så jag gjorde själv en liten sammanställning.

Först några förklaringar till tabellen:

D = Objektivets diameter i cm.
M = Förstoringen (eng. magnification)
V = Gränsmagnituden (den visuella ljusstyrkan för svagaste synliga stjärna).
N = Antal synliga stjärnor avseende hela himlen.

För varje givet värde för D har beräknats tre olika värden på M:
Först kommer förstoringen M = 1.5 * D. Detta kan anses som den minsta användbara förstoringen.
Därefter kommer förstoringen M = 4 * D. Detta kan vi betrakta (en smula godtyckligt) som medelhög förstoring.
Sedan kommer den höga förstoringen M = 13 * D. Detta är Whittakers gräns, om man överträder den så brukar man inte se svagare stjärnor.

För varje givet värde för diametern D cm har också beräknats tre olika värden på gränsmagnituden V, vilka representerar de tre olika förstoringsgraderna M. De tre värdena har separerats med bindestreck för tydlighetens skull. Följande formel har använts:

V = 5.5 + 2.5 * log D + 2.5 * log M

För varje givet värde för diametern D cm har slutligen beräknats tre olika värden på antalet stjärnor N, vilka representerar de tre olika gränsmagnituderna V. De tre olika värdena har separerats med bindestreck. Följande formel har använts:

log N = 0.7 + 0.5 * V + 0.001 * V^2 - 0.0002 * V^3

N uttrycks i tabellen i miljoner stjärnor, med två gällande siffror, räknat över hela himlen från norra till södra himmelspolen. Vi ser exempelvis att man med ett instrument med 8 cm objektiv och 12 gångers förstoring (t.ex. 12x80 fältkikare) bör se magnitud 10.5 vilket motsvarar 0.64 miljoner stjärnor. Med ett 8 cm teleskop och 104 gångers förstoring bör man se magnitud 12.8 vilket motsvarar 7.0 miljoner stjärnor. Generellt gäller att man med en lågförstorande fältikare förlorar ca 9 av 10 stjärnor som man kan se med ett teleskop med samma objektivdiameter.

Hur väl stämmer då den teoretiska tabellen i praktiken? För en medelålders person som observerar från Göteborg stämmer gränsmagnituden perfekt en klar natt, siffrorna är helt i överensstämmelse med min egen erfarenhet. En yngre person som observerar från ett mörkt ställe kan givetvis pressa gränsmagnituden ytterligare och därmed också se fler stjärnor.

Jag är inte så bra på att ge tabeller i detta forum så att kolumnerna blir snygga och raka, men jag hoppas ni ändå ska kunna tolka sammanställningen.

D 02 M 03.0 - 008 - 026 V 07.4 - 08.5 - 09.8 N 00.025 - 00.08 - 000.32
D 03 M 04.5 - 012 - 039 V 08.3 - 09.4 - 10.7 N 00.066 - 00.21 - 000.81
D 04 M 06.0 - 016 - 052 V 09.0 - 10.0 - 11.3 N 00.130 - 00.40 - 001.50
D 05 M 07.5 - 020 - 065 V 09.4 - 10.5 - 11.8 N 00.220 - 00.67 - 002.50
D 06 M 09.0 - 024 - 078 V 09.8 - 10.9 - 12.2 N 00.330 - 01.00 - 003.80
D 07 M 10.5 - 028 - 091 V 10.2 - 11.2 - 12.5 N 00.470 - 01.40 - 005.20
D 08 M 12.0 - 032 - 104 V 10.5 - 11.5 - 12.8 N 00.640 - 01.90 - 007.00
D 09 M 13.5 - 036 - 117 V 10.7 - 11.8 - 13.1 N 00.840 - 02.50 - 009.00
D 10 M 15.0 - 040 - 130 V 10.9 - 12.0 - 13.3 N 01.100 - 03.20 - 011.00
D 11 M 16.5 - 044 - 143 V 11.1 - 12.2 - 13.5 N 01.300 - 03.90 - 014.00
D 12 M 18.0 - 048 - 156 V 11.3 - 12.4 - 13.7 N 01.600 - 04.70 - 016.00
D 13 M 19.5 - 052 - 169 V 11.5 - 12.6 - 13.9 N 01.900 - 05.60 - 019.00
D 14 M 21.0 - 056 - 182 V 11.7 - 12.7 - 14.0 N 02.300 - 06.60 - 023.00
D 15 M 22.5 - 060 - 195 V 11.8 - 12.9 - 14.2 N 02.600 - 07.60 - 026.00
D 20 M 30.0 - 080 - 260 V 12.4 - 13.5 - 14.8 N 04.900 - 14.00 - 046.00
D 25 M 37.5 - 100 - 325 V 12.9 - 14.0 - 15.3 N 07.900 - 22.00 - 072.00
D 30 M 45.0 - 120 - 390 V 13.3 - 14.4 - 15.7 N 12.000 - 32.00 - 100.00
D 35 M 52.5 - 140 - 455 V 13.7 - 14.7 - 16.0 N 16.000 - 44.00 - 140.00
D 40 M 60.0 - 160 - 520 V 14.0 - 15.0 - 16.3 N 21.000 - 57.00 - 180.00
D 45 M 67.5 - 180 - 585 V 14.2 - 15.3 - 16.6 N 27.000 - 72.00 - 220.00
D 50 M 75.0 - 200 - 650 V 14.4 - 15.5 - 16.8 N 33.000 - 88.00 - 270.00

mvh
Hans Bengtsson

Hans har redan nämnt det, men det kan väl ändå vara läge att understryka att för en djuprymdsobservatör ser verkligheten annorlunda ut. De gränsmagnituder Hans tabulerar gäller ju punktformiga objekt, dvs stjärnor. Utsträckta objekt, som galaxer och nebulosor, lyder andra regler. Försöker man observera exv M51 med ett 10" teleskop inifrån stan, och med en gränsmagnitud på låt oss säga 4, kan man på sin höjd se kärnpartiet. Ute på landet med en gränsmagnitud på 6 ser man spiralarmarna med viss ansträngning. Men än bättre himmel, typ 6.5 eller 7.0, ser man armarna utan ansträngning.

Ett sätt att hålla ordning på detta är genom att använda Bortle-skalan, som bryr sig mindre om gränsmagnituden och mer om hur olika saker ser ut. Kolla här: https://en.wikipedia.org/wiki/Bortle_scale. Där jag bor utanför Göteborg har jag bortle 5, ibland på gränsen mot 6; på Värmland Starparty när det har varit som bäst bortle 4, på gränsen till 3. Åker du till 'outback Australia', som Timo K gör då och då, bör man väl nå bortle 1.

Detta betyder också att vissa objekt, speciellt diffusa nebulosor inte syns alls om himlen är för dålig. Alldeles speciellt gäller detta stora utsträckta objekt med låg ytljusstyrka. Överlag gäller att ytljusstyrka är en viktigare faktor än magnituden när man ska avgöra hur lätta eller svåra olika djuprymdsobjekt är.

/Johan

Ska läsa in på det du skriver.
Verkar som detta måste förstås i detalj.
En fråga. Om du tittar ut i natt kl 1, hur vet du vilken magnitud du ser ?
( det kanske står i din text )
Hörde från Pensack att 22 kan det max bli på Jorden.

Så hans påstående om när han åker ut till sin mörka plats som ger mera magnitud, eller måste ha ett monster teleskop i staden som motsvarar sin 12" på mörka platsen, stämmer alltså inte riktigt, i alla fall ang stjärnor.
-Läste jag det korrekt ?
Trodde platser som ex La Palma var kvalitets tid om man nu kan ta sig dit.
Men förstår som du säger det kanske mest stämmer på ljussvaga objekt.

Jag vet inte om du menar min 45'a ? ( 17.8" eller 454 mm )
Jag har tittat på en SE 30 mm 100 graders okular, men det är 3" och måste då ev byta sekundären till en 4" alt tom 4.5" ( har nu 3.5" )
Ok, det tar bort lite ljus in. Detta okular ger då 70X. ( pupill 6.5 mm ) på low Power.
Ethos 21 mm ger 10X. ( pupil 4.5 mm )
Ok, jag kan ha en Nagler 82 gradrers också 67X. Men är inte inne på denna serie.

Så här ser det ut i min dob ( fokal 4 + paracorr )
Ethos seriens okular ;
21 mm, 100X, pupil=4.5 mm, FOV 1.00 grader ( Barlow x 2 = 200X ) ( 100 graders )
17 mm, 123X, pupil=3.7 mm, FOV 0.81 grader ( Barlow x 2 = 246X ) -
13 mm, 161X, pupil=2.8 mm, FOV 0.62 grader ( Barlow x 2 = 322X ) -
10 mm, 209X, pupil=2.2 mm, FOV 0.47 grader ( Barlow x 2 = 418X ) -
8.0 mm, 262X, pupil=1.73 mm, FOV 0.38 grader ( Barlow x 2 = 524X ) -
6.0 mm, 349X, pupil=1.30 mm, FOV 0.28 grader ( Barlow x 2 = 698X ) -
4.7 mm, 445X, pupil=1.00 mm, FOV 0.25 grader ( Barlow x 2 = 890X ) ( 110 graders )
3.7 mm, 565X, pupil=0.80 mm, FOV 0.18 grader ( Barlow x 2 = 1130X ) -

Tänkte plocka ut 3-4 okular i Ethos serien för detta teleskop. Har powermate Televue x 2 Barlowen.


Men eftersom jag är osäker på olika magnituder, grader på objekten vet jag ju inte än vad jag behöver sas.

Bartel gillar ju lågförstoring och vidvinkel. Men jobbar med högförstoring på objekten också.
Jag tror det här konceptet han jobbar med har få svårt att ta in utan att ha sett det. Han har stor kritik inom astro i USA som påstår det han gör är fel eller inte fungerar.
En del har sagt till mig att det hela ser helt sjukt ut ( från USA ) och ögat ska titta rakt fram.
Men i min värld blir det en unik upplevelse detta.
Bartel sa till mig att mycket av kritiken som kommit har de inte ens sett in i hans teleskop.
Lockwood har ju gjort en del snabba speglar och det finns kritik där hör man. Vad jag hört gäller större speglar och fokal under 3.5 till Kennedy. Båda har inte test-resurser utan gör sk star-test. Inom Aerospace pro har de dyra maskiner men slipningar från dessa företag blir oerhört dyrt. Hundra tusentals kronor även på speglar under 20" på finslip och tester.
En Sic 14" ( 0.4 kg.. ) kostar ca 100 tusen dollar på tolerans mellan ( de har 3 steg ) Från ett Aerospace företag som en bizarr parantes.

Men Bartel gillar små teleskop, men som beter sig som stora. ( låg förstoring vill han göra med max av sin pupill )
Pensack exempelvis är mera old school och gillar tjocka traditionella speglar och med lång fokal.
Han menar stabilitet är vikt. Lång fokal ger ju 12 tummare man behöver släpvagn till.
Bartel ställer ut sitt 13.2" teleskop för hund ur bagageluckan och sitter ner. Pensack har stege och måste också sitta ibland.
Eftersom hans okular är på sidan ( Bartels i ca 55 grader ) får Pensack vrida nacken eller ner på knä vid horizonten ( ok få gånger så eller i zenit )
Pensak säger att lågförstoring gör man med kikare ( ej i teleskop ) men han älskar vidvinkel, men då i hög förstoring och menar detta var tillkomsten av Ethos och Inte för RFT conceptet.

Jag personligen är förtjust i stjärnor och i olika färger, gillar verkligen clusters och de vanliga DSO's. Vidvinkel typ det jag såg i Bartels är inte fel. Däremot anser jag difusa galaxer något jag var först inne på ..inser jag kräver rejäla grejjer, så jag fokuserar på objekt i vår galax med en spegel på 14-20". Hör att i en 20" funkar galaxer och dimmiga objekt bättre, men ok det kräver då i-tag och jag har ju en 18". Även en kompakt 20" lightweight i 'allt' är de otympliga.
Det jag ser fram emot är Virgo och Jewel box clustret på mörka platser. Jag vet inte om clusters och enskilda stjärnor är egentligen 2 olika typer av teleskop.

Problemet med Bortle-skalan är att den innehåller en massa fel och tokigheter, vilket ju också antyds i Wikipedia-artikeln:

"The accuracy and utility of the scale have been questioned in recent research".

Med tanke på gränsmagnituden för blotta ögat borde jag ha Bortle 9 där jag bor, det händer ofta att jag inte kan se alla stjärnorna i Karlavagnen (Delta UMa har magnitud 3.4). Men redan på Bortle 8 skulle man med en 12.5-tums reflektor bara nå magnitud 13, vilket ju är rent nonsens. Det händer praktiskt taget aldrig att jag har så dålig gränsmagnitud - med en 8-tummare! Inte ens en disig fullmånekväll. Även med 6-tummaren var magnitud 13.0 mera regel än undantag.

Vad Bortle helt har missat i skalan är det som jag tycker är så viktigt och ofta påpekar: den försämring i gränsmagnitud som man har för blotta ögat i staden är inte ens i närheten av att återspeglas i gränsmagnituden med teleskop. Och gränsmagnituden är något man alltid mäter på stjärnor, inte på stora diffusa objekt.

En av världens allra mest aktiva visuella observatörer är Gary Poyner, som observerar från ett synnerligen ljusförorenat Birmingham, varifrån han för blotta ögat bara kan se de allra ljusaste stjärnorna. Här kan vi ana hur det ser ut:

http://www.garypoyner.pwp.blueyonder.co ... stars.html

Betydligt värre än Göteborg. Vilket inte hindrar att Poyner med 50 cm Newton regelmässigt ser bättre än magnitud 16.0 därifrån, och även varit nere på magnitud 17.0. Med 35 cm Schmidt-Cassegrain (som han sålde för att köpa sin Newton) nådde han magnitud 16.5. Poyners devis är:

"It is absolutely untrue to say that visual observations of faint stars cannot be carried out in light polluted skies".

Vilket bevisligen är helt sant. Bortle-skalan ger således en fullkomligt felaktig bild av detta för amatörastronomer så grundläggande förhållande. Därför använder jag den aldrig.

mvh
Hans Bengtsson

För att återgå till Håkans fråga om hur man vet vilken gränsmagnituden är när man tittar ut på stjärnhimmeln. Det vanligaste är helt enkelt att använder en stjärnkarta med stjärnornas ljusstyrka angiven och sen ser vilka de svagaste stjärnorna man kan lokalisera är. Man bör titta högt upp på himmeln där inte atmosfärens extinktion är lika märkbar. Ett snabbt test är hur många stjärnor man ser i Lilla Björens fyrkant. Stjärnorna där är ca. magnitud 2, 3, 4 och 5. Det finns också tabeller som ger gränsmagnituden utifrån hur många stjärnor man ser inom ett visst utpekat område.

Det finns också speciella instrument, Sky Quality Meter, som Timo använder. De har oftast en annan skala än den visuellt bestämda gränsmagnituden, magnitud per kvadratbågsekund eller magnitud per kvadratbågminut.

Timo, berätta om outback Australien !!!

Kan det vara så sett från sidan om seeing, magnituder att det var som jag såg nyss vid UAA's träff på en mindre Kina dobb att man såg 'dumbbell', och det måste vara en stor lärdom att dels inneha ett teleskop och veta vad man ska titta och hitta. Sett från detta spelar ju teleskopet, okular, seeing på en balkong i staden eller lanthuset eller på resan till mörka trakter ingen roll.
Inom astro säger man ju alltid 'clear skies' och inget teleskop tar bra seeing.
Han i England ser ju vad han ser och han bor ju där och beviset finns ju om ton i erfarenheten.
Dyra teleskop å resor, må så vara men riktig erfarenhet spöas aldrig.
Jag är hemskt tekniskt intresserad och gillar data och resor.
Som med allt, man gör sitt eget Pompeji.
Men jag inser jag måste veta allt om magnituder och ögats beskaffenhet.
Sedan bra speglar och mörka platser vill jag satsa på.
Men erfarenhet har hag alltid respekt för.

Jag tror säkert det blir jättebra, om du går in med samma energi för att hitta på stjärnhimlen och lära dig astronomins grunder som du gjort när det gäller anskaffandet av teleskop. Det är, menar jag, enklare än man kan tro att lära sig hitta på himlen och att orientera sig till valfritt objekt med teleskopet genom stjärnhoppning. Visst måste man spendera en hel del timmar om man ska bli riktigt snabb och effektiv, men det är en resa som är rolig att göra, du kommer att märka att du för varje obspass lär dig en hel mängd nya saker. Inlärandets moder heter repetition.

En rätt rolig sak när det gäller Gary Poyner (se mitt tidigare inlägg) är att han angav tre olika skäl när han bytte ut goto-teleskopet mot Newton med dobsonmontering:
1. Det går snabbare att observera med stjärnhoppning än med goto.
2. Man kan utnyttja molnluckorna bättre med stjärnhoppning än med goto.
3. Det är roligare att observera med stjärnhoppning än med goto.

Jag tycker att goto är fullkomligt OK, man ska göra precis som man själv vill. Men för den som lärt sig tekniken att stjärnhoppa på rätt sätt så stämmer de tre ovanstående punkterna till fullo. Även om den sista punkten förstås är individuell, det som är roligt för en person kan vara tråkigt för en annan. Vad jag menar är att du kan se fram emot många lärorika timmar med stjärnhoppning med ditt kommande teleskop. Glöm bara inte att ha en bra optisk sökare och bra stjärnkartor, annars funkar det inte. Och tydliga planer på vad man vill observera och hur. Sådant är i längden jätteviktigt för att intresset ska hålla i sig.

M v h
Hans Bengtsson

Jo, jag flyger ofta ned till Western Australia för jag har en radhuslägenhet i Geraldton vid Indiska Oceanen efter min pappa. Nu i januari blir det den sjuttonde gången jag besöker södra halvklotet. Ska vara där i fem veckor och observera den kolsvarta stjärnhimlen. Det är s.k. Bortle Class 1 med inga som helst ljusdomer vid horisonten i några riktningar. SQM-L värden på 22.1 har jag uppmätt (när jag inte pekar den mot Vintergatan!) och gränsmagnitud med blotta ögat 7.9. Jag har en 10-tums SkyWatcher Dobson och 20x100 Vixen-kikare som väntar på mig. I trakterna ska världens största radioteleskop, Square Kilometer Array (SKA) byggas för det finns ingen interferens från radiotrafik heller. Närmaste större stad, Perth, ligger 55 mil söderut och i övriga riktningar är det 300 mil till storstäderna på östkusten. Jag har observerat även i Anderna och Namibia och det är minst lika mörkt här. Jag hade finska amatörastronomer på besök här 2009-2010 och de sa att det var mörkare här än vid NOT på Kanarieöarna.

/Timo K

Timo !

Låter ju helt super ! Håll oss uppdaterade på vad du ser, ev bilder om möjligt. ( vore kul )
Jag kommer ner sen med min lilla (ev) RFT 14" ! ;-)
Jewel boxen där låter intressant osv, osv. ( favorit objekt där ? )
Gillar du wide field eller detaljer ?
Vilken förstoring gäller på Jewel ? Grader ?

Hans !
Go-To ser jag som sekundärt, när man vill spara tid vs väder etc eller suget på flertal objekt samma kväll. ( kom ihåg ditt kunnande på objekter ligger jag en bit ifrån sas ,, )
Howard Bannish i Oregon som hållt på länge tittar numera längre och djupare och antecknar det han ser på ofta ett objekt en hel kväll, men har som ide att titta på ett nytt objekt också om så kortare. Han får ut mera av det än virra runt som han gjorde innan. ( allt har ju sin tid )
Det som gäller för mig är lära mig detta och då blir det ju starhop, så ser jag det och det är en filosofisk känsla.
Jag har en del bekanta i USA på högre nivåer ( mera åt pro hållet ) som tycker starhop är inget idag man pysslar med ( old school ) utan de tittar eller ofta fotar objekten eller gör studier.
Men för min del handlar det om inre känslor. Jag har inga pengar eller tidsvinster i detta.

Hej alla,

kom in på Håkans inlägg 15-10-26. Men här är en del kommentarer:
Mycket av oredan kommer tror jag av att vi inte tydligt skiljer gränsmagnitud (hos stjärna, "punktformigt" eller åtminstone litet objekt å ena sidan, och himmelsbakgrundens ytljusstyrka som om inte annat bestämmer hur väl ögat (eller bägge) kan mörkeranpassa sig, och därmed hur svaga stjärnor etc man kan se.
Sen är magnitudsystemet byggt på logaritmer - multiplicera 10-logaritmen för förhållandet mellan en standardljusstyrka (en gång 0 för Vega) och aktuell stjärna, och sätt minustecken. Anta en stjärna med !/4 av Vegas ljusstyrka, logaritmen är -0.602 så stjärnan är +2.5*0.602=1.5 magnituden. Idiotiskt nog innebär därför större värde mindre ljus!
Får man in mer ljus i ögat genom kikarens öppning förbättras gränsmagnituden naturligtvis: 50 mm fältkikare jämfört 5 mm
ögonpupill ger 100 gånger så mycket ljus och 2.5 magnituders vinst (håll reda på ev minustecken själv, jag har tröttnat), 500 mm 10 magnituder (förluster i optiken ignorerade).

Ytljusstyrkan hos himmelsbakgrunden anges ofta i magnituder per kvadratbågsekund - t ex hos "sky quality meter". Den bestäms (bland annat) av reflektioner från interplanetariskt stoft (som därför drabbar Hubbleteleskopet också), gasurladdning i atmosfären (även utan synligt norrsken, men varierar), och framför allt reflekterade ljusföroreningar. Därför blir bakgrunden aldrig mörkare än ~22 mag/sq arcsec (Pensack har rätt här - men långtifrån alltid annars), men kan i bästa fall komma nära. En komplicerande faktor är att färgen spelar roll - med indirekt seende som är känsligast för riktigt svaga objekt mot mörk bakgrund syns "blåa" stjärnor och planetariska nebulosor lite bättre än "röda".

Den stora poängen är förstås att ökad förstoring "spär ut" himmelsbakgrunden och därmed ger ögat en chans att mörkeranpassa bättre (tar lite tid, men inte mycket) - detta förklarar varför hög förstoring förbättrar gränsmagnituden så påtagligt.

Här är pupillen resp teleskopets utgångspupill den bestämmande - minskar du pupillen (resp utgångspupillen) från t ex 5 till 1 mm ses bakgrunden mörkare med log((1/5)^2) * 2.5=3.5 magnituder - en 21 mag/sq bakgrund ses som 24.5 som är betydligt mörkare - och mörkare än så förbättrar inte gränsmagnituden för svaga stjärnor mer än obetydligt som flera har beskrivit. Ska du räkna, så använd utgångspupillen (=okularbrännvidden/f-talet eller till nöds aperturen/förstoringen) - *inte* förstoringen.

Hans' förstoring 1.5D (där D är i cm) motsvarar en utgångspupill av knappt 7 mm, mer kan få av oss utnyttja.

Har du t ex ett 30 mm okular med en f/3 spegel, blir utgångspupillen 10 mm vilket inte är så bra, det mesta ljuset hamnar utanför din egen pupill på kanske 5-6 mm - med f/5 får du 6 mm utgångspupill vilket är rimligare. Vill du satsa på f/3 kanske 17 mm Ethos är OK (med 1.15* i Paracorr kan du öka till 21 mm Ethos).

Om du vill grotta ner dig, kolla
http://web.telia.com/~u41105032/visual/Schaefer.htm eller
http://web.telia.com/~u41105032/visual/blackwel.htm

Kanske bäst att ta det försiktigt <grin>

Nils Olof

Hej Nils Olof,

Kom precis in efter att varit ute en stund.
Tittade ut innan ikväll från firman och det såg ok ut, men vid hemkomst åkte jag till ett mörkare ställe men det är tuff i Sverige.
Förstår om 'claudy nights' uttrycket, det är ju aldrig nåt vidare här, hmmm.
Fattar varför hobbyn ligger lågt inom det visuella.
Han som Hans berättade om i England som gjort stordåd inom observering måste vara tålig i dåliga magnituder. Varit själv i Birgimham många gånger på mässa, och se nån himmel där, måste vara otroligt i det diset, ljuset och all industri, men han har lyckats se nån stjärna åndå.
Nej nåt större teleskeskop hemma här blir inte aktuellt, så Bartel fick rätt, finns ingen reson i det, å andra sidan har ju flertalet nog fattat det här. Som du sa Nils Olof, - du lungar nog
ner dig tids nog ;-))
Ang Pensack hade han en manick han kollade magnituderna med, han menade det är ytterst svårt att avgöra med ögat.
Verkar inget vidare heller på Kanarieörna hörde jag från La Palma nyligen, men hoppas det reder ut sig tills jag åker.
Tysken som äger huset jag hyrt sa räkna inte med för högt nu, han var tydligen lite inom astro själv, typiskt. För mig är tiden på året bra, våren har jag alltid fullt upp på jobbet.
3 starpartyn i Sverige försvann i år helt. Tycker jag sällan sett nån riktig bra natt heller, men visst nån ok har funnits.
I Oregon tyckte ju jag det var bra, men dom som var där tyckte inte alls om årets upplaga.
Tuff bransch, värre än dragracing det här tror jag !!

Hej!

Jag har nog inte lika höga krav på bra astronomiska nätter ... alla nätter som tillåter att man kan göra goda och användbara och publiceringsbara observationer tycker jag är bra nätter. Och då har vi många fler än man som enskild individ har ork och möjlighet att utnyttja.

Jag roade mig med att kolla under hur många olika kalenderdatum vi gjorde visuella magnitudskattningar av variabla stjärnor från södra Sverige de senaste månaderna. Resultatet blev:

Juli: 19 av 31 möjliga
Augusti: 22 av 31 möjliga
September: 19 av 30 möjliga
Oktober: 16 av 31 möjliga

Totalt alltså 76 datum av 123 möjliga. Det betyder att 62 % av nätterna blev utnyttjade. Det är fördelen med samarbete. Om vi hade haft större geografisk spridning i landet skulle förstås ännu fler nätter ha kunnat användas.

Att vi bara skulle ha enstaka bra nätter då och då, det stämmer inte alls ifall man sysslar med variabla stjärnor.

mvh
Hans Bengtsson