Rapporter från Western Australia

[Hans Bengtsson]

Hej Håkan!

Om du ställer en 10-tummare vid sidan av en 20-tummare, så kommer du att se svagare stjärnor (dvs fler stjärnor) i 20-tummaren. Förutsatt att allt annat är lika: observatör, väder, okular, etc, etc. Aperturen talar sitt tydliga språk.

Om du ställer en 10-tummare med optik från Synta / SkyWatcher (dvs billig) vid sidan av en 10-tummare med spegel av yppersta klass (dvs dyr) så kommer du i bästa fall att se något lite bättre med den dyra spegeln. Men det räcker med att det kinesiska teleskopet går upp från 10 till 12 tum, så kommer du att få bättre gränsmagnitud med det kinesiska (som ju även med 12 tum är ganska billigt!).

Precis som Jörgen skriver i ett inlägg högre upp, så finns det tester som visar att den praktiska skillnaden är ytterst subtil mellan mycket bra speglar (som SkyWatcher) och de allra dyraste. Det är alltså inget man bör lägga ner massor med pengar på. I så fall bättre att gå upp ett par tum i apertur, det blir inte bara billigare utan ger också större effekt.

När man sedan kommer högt upp i spegeldiameter, kring halvmetern, så vinner man inte jättemycket med ännu större diameter. På den tiden man observerade visuellt med 1.5-meters-teleskopet på Mount Wilson så var det bara ibland man lyckades skymta magnitud 16.5. Vilket ska jämföras med att Timo ser magnitud 16.0 med 25 cm. Ungefär samma som Maurice Duruy normalt såg med sin 60 cm i Provence, det brukade landa kring 16.0 (jag kollade också ett par nätter med det teleskopet). Att komma ner mot magnitud 17.0 är riktigt svårt.

Men din 18-tummare tror jag kan bli riktigt bra. Hur går det med bygget?

mvh
Hans Bengtsson

[mikaelanderlund]

Intressant att följa er diskussion. Jag själv som inte är speciellt intresserad av det tekniska med teleskopen inser att denna hobby kan delas in i två stora kategorier, de som är uppslukade av tekniken och de som är uppslukade av observerandet. Om man är intresserad av att observera stjärnhimlen behöver man faktiskt inte ens ett teleskop. Man klarar sig ganska långt med sina egna ögon (ev med glasögon). Det finns så fantastiskt mycket att undersöka och att kartlägga visuellt utan teleskop och kikare. Med en fältkikare öppnas sig en ny fantastisk värld! Med mitt 11” SCT (kinateleskop) ser jag mer vackra ting än jag hinner med. Jag förstår inte vad du ska med en 20” spegel om det är observerandet som intresserar dig? Om man däremot är väldigt intresserad av tekniken så förstår jag att du vill ha det bästa och helst ännu bättre. Som hängiven observatör blir jag inte lyckligare av att äga ett stort teleskop med obegripligt perfekt spegel. Som observatör kämpar man med transparens, seeing, dagg, vind, trötthet, kyla, observationsteknik mm som påverkar ditt visuell observerande mer än tekniken. Jag har vänner som bara ser hälften av vad jag ser, och detta i samma teleskop. Jag tror det är viktigt att fråga sig själv, vad är syftet med min hobby? Där finns svaret på vad en tillräcklig spegeldiameter och spegelkvaliteten är.

[timokarhula]

Igår hade vår förening VARF i Västerås årsmöte och vi hade bjudit in professor emeritus i teoretisk astrofysik i Uppsala, Bengt Gustafsson, för ett föredrag. Beta-salen i Mälardalens Högskola var fullsatt till sista plats och mer därtill. Medan Bengt signerade sin nya bok, Svarta Hål, frågade han om jag var den som hade observerat så "djupt" som till magnitud 7.5 nyligen i Australien. Jag svarade att det var bättre än så, ned till 7.8. Antingen hade någon i föreningen berättat om mig eller också hade Bengt faktiskt läst min tråd i VARF (eller denna tråd i Astronet)!

/Timo K

[Håkan N]

Timo !

Tänkte åka ner men jobbet kallade mer tid.

Var ute nu i skogarna ovanför firman, rätt ok vs prognosen men ingen bra seeing men helt ok vs tidigare månad ;-)
Körde mitt lilla genomgång och prickar numera Andromeda, M44, Owl clustret, dubbelhopen mfl ganska direkt bara jag drar upp kikaren har jag dom där, riktig kul.
Tänkte ta dubbel stjärnan i Mizar som ny lära. Jag såg ju den direkt ( tänkte vad enkelt ! ) såg den sedan direkt med ögat och sedan genom en skitig bilruta..tom !
Nu hemma med en välsmakande IPA och atlaset ligger frammer ser jag ju nu att jag såg Alcor, ha !
Mizar har en granne, hmm, ska jag kunna se den i min kikare ?

Ang det du skriver 7.5 mag, sa du inte igår jag borde se 11 magnitudet i min kikare vs den lilla hopen jag nämnde om.
Nåt jag missat ?

[timokarhula]

Själva Mizar är en dubbelstjärna med 14.4 bågsekunders separation. Den ska du kunna urskilja med din 20x60 Zeiss kikare. När du har stabilisatorfunktionen igång ser du två stjärnor alldeles intill varandra. Ett annat bra testobjekt är Trapetset inne i Orionnebulosan. Jag kan se tre stjärnor med min Canon 18x50 men den fjärde stjärnan gäckar mig. Prova du!

7.5 magnituder (7.8 egentligen) var alltså vad jag såg utan kikare i W.A..

Jag var ute ikväll och obsade med min 36 år gamla Celestron-8 i Virsbo. Jag fick vänta till efter klockan 22 då timern stänger av strålkastaren som belyser sopcontainrarna (och mitt rum!). Jag letade upp en ny komet, 333P/LINEAR, som vid upptäckten 2007 klassades som asteroiden 2007 VA85. Man upptäckte senare att den hade koma och var därmed en komet. Det var dess första återkomst efter upptäckten och fick det höga periodnumret 333. Kometen var svår att se för himlen var ljus åt det hållet (SQM-L 20.3-20.6). Skattade magnituden grovt till 12.5, komadiameter 1'.0 och DC=3. Komet LINEAR befann sig bara 3º SE om Plejaderna. Redan nu har jag sett 7 kometer efter nyår vilket lovar gott.

Letade upp två "icke-existerande" stjärnhopar nära M67. Det var NGC2664 och NGC2678 och de är egentligen bara asterismer. NGC2664 liknade en större men ljussvagare variant av Trapetset som jag nämner ovan. NGC2678 var också oansenlig. Avlång NNE-SSW, två grupperingar av stjärnor med flest stjärnor i söder och en fin, svag dubbelstjärna i norr.

Jag avslutade mitt korta observationspass (bara 1.5 timmar) med att kika på Jupiter. Jag blev förvånad av den ovanligt bra seeingen. Med 250x på C-8:n såg jag enkelt "Röda" Fläcken. Det måste ha varit den för den var SÅ skarp men ändå mycket mindre än vad den brukar vara. Den låg på S kanten av det S EqZ. Kan någon konfirmera om Röda Fläcken var W om centralmeridianen då (22:10 UT den 11 mars)? Men vilken seeing alltså! Jag borde ha använt högre förstoring och kollat noggrannare på alla detaljer i banden men jag var väldigt förkyld, nös ideligen och jag hade lite feber så jag ville gå tillbaka in i värmen. Men vad gör man när detta var första helklara kvällen i mars?

/Timo K

[Torbjörn]

Det låter som en trevlig observationsstund. Jag kan bekräfta att stora röda fläcken var till W om centralmeridianen. Enligt det interaktiva verktyg som finns på Sky & Telescopes hemsida så transiterade fläcken kl 21.39 UT så den bör ha legat lite snett väster om centrum av planeten.

/Torbjörn

[timokarhula]

Jag skrev prickfritt den 5 februari

Nar jag tittade norrut med blotta ogat noterade jag tydligt zodiakalljusets motljus (Gegenschein). Visste ej ljusets exakta lage i forvag och jag hade ratt, den lag mellan M44 i Kraftan och Leo, narmare M44. Kan ni se det fran Sverige? Gegenschein var nagot elliptisk och 15-20 grader hog (lika hog som Lejonets stjarnbild). Zodiakalbandet kunde skymtas sticka fram fran motljusets bada andar.

Hittade den här fantastiska allsky-bilden av hela zodiakalbandet med Gegenschein i mitten. Man har låtit zodiakalbandet bilda en rak ekliptika och vintergatan bilda en vinkel mot den. Efter midnatt såg jag zodiakalbandet följa Jupiter, Mars och Saturnus längs ekliptikan.

http://apod.nasa.gov/apod/ap120405.html

/Timo K

[timokarhula]

Digitized Sky Survey, SIMBAD och NED är oumbärliga hjälpmedel. Igår analyserade jag några av mina observationer gjorda den 3-4 februari. Uppe i NW hörnet av det Stora Magellanska Molnet plottas symbolen för den öppna stjärnhopen NGC1820 med en för liten symbol på Uranometria-atlasen och i MegaStar. Egentligen är NGC1820 ett stjärnmoln där de ljusaste stjärnorna är av mag 10 och 11. Inne i NGC1820 finns stjärnhoparna / nebulosorna NGC1814 och NGC1816. NGC1820 och NGC1814 hade jag observerat med min 5-tums Meade ETX den 3 november 2000. NGC1816 var jag ute efter nu. Eftersom jag inte identifierade NGC1820 korrekt vid okularet så trodde jag att den lilla NGC1816 var NGC1820 istället. Då letade jag lite mer västerut efter NGC1816. Egentligen skulle inget hopliknande finnas här men faktiskt såg jag här något nebulöst på platsen där jag antog NGC1816 skulle vara.

Digitized Sky Survey visar här en liten N-S kedja av stjärnor. Med 10-tums SkyWatcher Dobson och 150x noterade jag den som ganska ljussvag, liten (<40") och den blev ljusare mot mitten (minst en stellär punkt). SIMBAD identifierade den som stjärnhopen BSDL 481. Koordinater (2000.0) 5h03m26.5s, -67°15’12”. Storlek 0’.8x0’.65. Ingen totalmagnitud men den ljusaste stjärnan (som jag tydligen noterade) strax söder om centrum är den V=15.04 förmörkelsevariabeln OGLE LMC-ECL-6099. Jag saknar i övrigt observationer av BSDL 481 i min litteratur.

En 10'x10' bild från Digitized Sky Survey. Det avlånga N-S stjärnmolnet som upptar nästan hela bilden till vänster om mitten är NGC1820, i centrum NGC1816, ljusaste nebulosan under mitten NGC1814, till vänster om den nebulosan Henize N17A. BSDL481 är den lilla stjärnkedjan med tre "ljusa" stjärnor till höger om centrum. Den finns inte med på några stjärnkartor. Inga show-pieces direkt. Jag kommer att hitta många "anonyma" LMC-stjärnhopar i mina analyser framöver.

http://archive.stsci.edu/cgi-bin/dss_se ... v=NONE&v3=

/Timo K

[timokarhula]

Alltid när jag får tid över analyserar jag mina observationer som jag utförde i Western Australia i februari. Det blev mitt livs största DS-maraton med 15 helklara nätter i rad från skymning till gryning och uppemot 100 timmar effektiv teleskoptid under en Bortle 1 himmel. Den 16:e natten avbröts av en bush-fire och jag fick inte fortsätta för snuten. Den sydafrikanske (amatör?)astronomen Dana de Zoysa kallade bedriften passande nog för en "Starathon". Jag har nu kommit fram till min sjätte natt i bushen den 6-7 februari i min analys. Temperaturen var +28 C och det var natten mellan lördag-söndag. Det var min mest produktiva natt med närmare ett 50-tal nya DS-objekt. Här kommer ett exempel på vad jag kan finna vid en analys.

I samma synfält (endast 15' W) som den obeskrivliga Tarantel-nebulosan, NGC2070, i det Stora Magellanska Molnet (LMC) visar det nya verket Interstellarum Deep Sky Atlas ett par stjärnhopar med de märkliga namnen, LT-delta och LT-zeta, alldeles intill stjärnhopen NGC2044. Dessa beteckningar hade jag aldrig hört talas om tidigare. Som vanligt dök jag ner i min litteratur och Internet för att veta vad jag hade observerat. LT visade sig stå för namnen på de franska astronomerna M.C. Lortet och G. Testor. Dessa studerade år 1984 nebulosan Henize N157C och några kompakta stjärnhopar i stjärn-associationen Lucke-Hodge 90 (=stjärnmoln, typ M24 i Vintergatan). Den förkortas som LH90 och är mer bekant för oss amatörer som NGC2044. Dessa hopar är rika på de ytterst heta Wolf-Rayet stjärnorna.

Inne i nebulositeten i NC2044, som sträckte sig mot Tarantula, så såg jag ett antal stjärnor. Jag kunde inte under observationen veta vad LT-delta och LT-zeta var för något och om jag såg dem överhuvudtaget. Här är originaldokumentet om sex speciella stjärnhopar med superjättar på 168,000 ljusårs avstånd (Varning, det är tekniskt! )

http://cdsads.u-strasbg.fr/cgi-bin/nph- ... etype=.pdf

Lite fascinerande läsning från 1984 och det var ju inte så länge sedan! De skriver om de nya "electronographic cameras" vilket var nog en tidig version av dagens CCD-kameror. På Figur 1d syns en del stjärnor och pyttesmå klustrar som benämnts med de grekiska bokstäverna alfa till zeta. Faktum är att jag nedtecknade med min 10-tums SkyWatcher Dobson och 150x förstoring de kompakta stjärnhoparna beta, gamma, delta och zeta. Endast zeta noterade jag som något utbredd medan beta, gamma och delta uppfattade jag endast som stjärnor av 13-14 magnituden. Jag kände inte till att de kunde vara små stjärnhopar. Istället för två "anonyma", exotiska, extra-galaktiska WR-stjärnhopar på kartan så råkade jag nedteckna fyra stycken istället.

Medan jag också studerade min australiske vän Mati Morels kartor över LMC noterar jag att zeta är markerad som nebulosan TM4 på hans karta. I verket StarClusters (från 2003) hävdar författarna att de upptäckt dessa stjärnhopar och gett dem egna namn. T.ex betecknar de LT-zeta (=[LT84]-zeta, TM4, KMK88-87) helt i onödan som AH03 J0535.9-6910. Tydligen hade inte AH (Archinal & Hynes) gjort sin läxa ordentligt.

En häftig insikt jag gjorde idag var vad som hände med stjärnan Sanduleak -69°202 mindre än tre år efter fransmännens Figur 1d. Stjärnan jag avser betecknas med siffrorna 202 på bilden i länken och författarna hade tydligen en insikt att det var en instabil blå superjätte. Ni gissade rätt, den exploderade som den ljusaste supernovan på 400 år, SN1987A! Tyvärr såg jag aldrig supernovan med egna ögon för min första resa Down Under gjorde jag två år efter explosionen. Så här ser den försvunna stjärnan "202" ut idag, sedd med Hubble Space Telescope:

https://en.wikipedia.org/wiki/SN_1987A# ... 7A_HST.jpg

Jag skulle förstås inte haft en suck att se något av dessa ljusekon från supernovan visuellt men det är fascinerande att jag snokade runt i supernovans absoluta omgivning den 6-7 februari!

Edit: Den blivande supernovan SN1987A syns faktiskt fortfarande i planetarieprogrammen som använder sig av Guide Star Catalog som utgick ifrån den digitaliserade versionen av UK Schmidt Telescope's SERC-J himmelsmönstring. Den 11.7 mag ursprungssstjärnan har koordinaterna 5h35m28.04s, -69°16'10".5 (2000.0). Stjärnan syns i MegaStar. Gör den det i andra planetarieprogram? Finns det fler exempel på variabla stjärnor på kartor som försvunnit från stjärnhimlen?

/Timo K

[Torbjörn]

Det hade verkligen fina obsar i Australien Själv har jag kört hårt på Rossö, så hårt det nu går den här årstiden...

Intressant att läsa om det här, jag gick och hämtade Interstellarum och följde med i Stora Magellanska molnet, läste om din beskrivning av området. Där verkar finnas hur mycket som helst att titta på.

/Torbjörn

[timokarhula]

Ändå skummar Interstellarum Deep Sky Atlas bara på ytan. Jag använder även SIMBAD, Digitized Sky Survey, MOL, The Night Sky Observer's Guide (Vol 3), Deep-Sky Observer's Handbook (Vol 7), StarClusters, Brian Skiffs privata observationer och Mati Morels kartor för att identifiera allt i stjärngyttret. Enbart boken StarClusters listar ca 2000 stjärnhopar i det Stora Magellanska Molnet och där saknas ändå många framträdande stjärnhopar från Lindsay-Shapley katalogen!

/Timo K

[Håkan N]

Timo !

Jösses vad en big incher skulle göra gott därute att svinga runt med i molnen i SQM 22 !
Intressant läsning.